Har inte ens börjat stryka över nåt på den långa lista av "saker att göra" som jag la upp häromdagen.. Har iof påbörjat endel, men stryka över sånt som inte är avslutat är inte okej...

Men har lite nytt att lägga till på långa listan dock:

• Ansöka om studiemedel för våren
• Städa lägenheten
• Tvätta kläder + gardinerna!

 Jaja.. Får väl starta med nåt, annars kommer listan stå där oöverstruken till nästa år... Vilket iof inte är så länge...

Snön föll och under den hamnade jag...

Idag är en låg dag.... Det är en sorgens dag!

Vintern är här... 

Folket böjer ner sina huvuden, ser ner i marken som för att lådsas att det inte händer... Att de inte ser...

Har inte sett ett leende idag, inte ens tjejen i kassan på Ica log..

På stan trängdes folk, men jag såg ingen...

Bara tjocka fula jackor, överallt människor som halkar runt..

Halkar runt i sommarskorna, som om de påminner dem om bättre tider..

Torra, varma, ljusa tider...

Överallt pynt o skit som skvallrar om att årets största högtid ska firas...

Pengarna flödar, det gäller att bräcka varandra i prylar, flest och dyrast vinner och får leva lycklig i alla sina dar... De som inte får några prylar då?

De som inte får fira denna högtid som handlar om kärlek?

Kärlek, jo för gud offrade sin enda son för att  han älskade människorna... Och nu firar vi det med Ps3 och Laptops och nya mobiltelefoner... Det är kärlek! Den som har mest prylar älskar han mest!! Så är det nog!

Jag tänker på de som är ensamma, de som inte har någon familj...

De som ingen bryr sig om, som ingen frågar på jobbet vad han/hon ska göra i jul.. De ensamma som söker sig till sjukhusen för sällskap, de som dör utan att nån noterar det... De som inte alls uppskattar alla klämdagar och ledighet. De som skulle kunna betala för en kram...

Jag är rädd för att bli en av dem...

Jag är rädd.... Jag är rädd för att vintern ska sluka mig... Att ångesten ska växa sig för stark... Att jag inte ska orka ta mig igenom den... Känner mig handlingsförlamad, rädd för människor, iaktagen och låg...

Ser ni genom  min tunna sköra hud? Kroppen jag gömmer under en säck med dun för att inte frysa.. Packeterad som en julskinka...  

Julskinkan känner för att gråta...

Fan vad jag hatar vintern..... Jag hatar den så jag blir ledsen på riktigt!

Kan den inte bara ta slut någon jävla gång???

• säga upp lägenheten
• Kolla så jag har garanterad flytthjälp första helgen i mars
• Söka praktikplats i Eskilstuna så jag slipper pendla hela våren
• Plugga på idrottsfysiologitentan
• Skriva ut grejer inför kursstart nästa vecka
• Gå ner ett par kilo ( iaf de 2 ja gått upp sista veckorna!)
• Träna alla dagar fram till jul :P
• Laga julgodis och packa i fina paket
• Hämta ut betygsomdömmen för praktiken
• Skriva ansökningsbrev inför sommaren
• Samla ihop alla intyg för saker och ting att skicka med arbetsansökan
• Börja plugga på sånt man läste när man började o som bör vara färskt i sommar
• Hämta ut linser
• slå in och handla alla julklappar färdigt
• Bli rik
• Ringa runt till arbetsgivare i Eskilstuna och kolla läget på jobbfronten
• Borsta min katt
• Byta kattsand i lådan (jävla oglamoröst!)
• Komma på nåt bra för mig och killen att unna oss i julklapp
• Sätta in årets växelpengar på banken
• Ignorera snöstormen utanför mitt fönster ( den la sig ändå)
• Fixa litteratur inför nästa kurs
• Göra de små ändringarna vi fick i uppsatsen efter opponeringen
• Sola så jag blir lite mer människa...

Ja det var väl det jag kunde komma på bara sådär på rak arm, tur för mig att jag har 4 tomma dagar framför mig då... :) Jag får helt enkelt ta o fixa detta! Så nu kan ja inte sitta här o hänga mer... Innan den 20 december ska denna lista vara överstruken... så nu startar ja!

Minns inte när jag såg solen sist... När sken solen sådär så man bara ler och myser och verkligen inte vill gå in och tända sina värmeljus? Jag minns inte! Måste varit veckor sen sist... Och det börjar bli tungt, grått och jävligt tråkigt... Jag har ett beroende av solen och jag blir trött och less när jag inte får detta behov tillfredställt... Så som standard i denna blogg skriver jag ännu en gång:

 JAG LÄNGTAR TILL SOLEN!!!!

Jag längtar så det gör ont i min hjärna för att den måste anstränga sig så hårt att tro att det är ljust och fint ute... Min stora räddning är kaffe, kaffe,kaffe, begravning i plugg och "V" på helgerna...För tack vare honom ljusnar det lite... :)

Har ju faktiskt funnit ett ljus denna höst som gör det lite enklare att orka med.. Han får mig glad, han får min längtan efter något bra stillad och han får mig att må bra och han lockar fram ett leende hos mig som han påstår är vackert?! Ja vad vet jag, men bra känns det att le iaf... =) Och jag är glad att jag för en gångs skull hade jag tur, tur som fann ett guldkorn på riktigt.. jag menar; JAG?? Vad gjorde jag för att förtjäna honom?! Nu hoppas jag bara på att det får stanna så... :) För det vore fint! =)

Om 27 veckor är jag färdig sjuksköterska, det är ganska så exakt 6 månader... Kan tyckas som lång tid... Men den kommer att få fort!

Det är dax att börja kika efter jobb... Känns ju mindre lägligt såhär i lågkunjuktur, men jag antar att människor kommer vara sjuka oavsett låg eller högkonjuktur så förhoppningsvis finns det något litet jobb att få...

Jag vill vara ute i god tid, vet på ett ungefär vad jag vill jobba med och i vilken miljö... Idag ringde jag personalansvarige för semestervikariat, hon sa att jag var tidig ute men att det var bra... Jag vet inte... En känsla jag får när jag ringer runt är att de vill ha sjuksköterskor med erfarenhet, vilket jag har full förståelse för, men alla måste ju vara nya någon gång.. Och det är många uppgifter och mycket ansvar i vårt jobb, vilket kan kräva en hel del introduktion, detta är såklart svårt att hinna med och säkerligen mycket kostsamt för landstinget, särskilt i semestertider... Men alla måste ju vara nya för att någon gång bli erfaran oxå... eller??

Att inse att man snart är klar känns ungefär som att hoppa utför ett stup, bara att hoppas på bra kollegor på ev. arbetsplats så man landar mjukt. Det känns faktiskt skitläskigt att ge sig ut på sjukhusen i rollen som sjuksköterska... Men det ska nog gå bra, har fått mycket beröm under den tid jag varit ute så måste väl tro att jag kan klara av jobbet iaf! Men tänk om jag inte fixar det? Tänk om jag blandar antibiotika fel och sätter på fel patient, eller ännu värre... en blodtransfusion... eller om jag är stressad och tappar tålamodet... eller om en patient är trög och jag inte vet hur jag ska bemöta det?  Usch, man kanske skulle stanna i skolbänken några år till... Det är tryggt och det innehåller ingen direkt obekväm arbetstid....

Men antar att det är dax nu, förr eller senare sinar möjligheten till studiemedel så... Får helt enkelt fixa detta! Det måste ju finnas personer som är bra mycket trögare än jag på många sätt o vis som fått ett jobb`??

Har idag fått ett helt fungerande, jättebra hemmabiosystem av bra kvalitet... Askalas, inget jag hade handlat själv direkt...  Så det tackar jag moster och morbror för...

Utöver det är jag mest pank och hösttrött, var och shoppade bort ca 1000 spänn igår, tänk att kläder ska vara så förbannat dyrt.. det blir tungt i längden att försöka se bra ut.. men men, köpte en jättesöt sidenkjol med en rosett på magen på och en lila tröja med halvpolo på... Riktigt snyggt var det!! Så det ska jag ha på mig ikväll när jag ska med killen och hans vänner på knytisjulbord... :) Blir intressant och spännande, känner mig lite nervös nästan.. Men ska nog gå bra!

Ha en fortsatt bra helg folket!!!

Fick nyss detta i mailboxen:

"Hej,
Har fått meddelande om att er uppsats har 0% likhet med andra uppsatser. Skönt!"Detta innebär att det efter en skanning i databaserna som jämför uppsatser med varandra inte fanns någon som liknande vår, detta betyder att vi har gjort en unik uppsats och inte fuskat någonting... Vilket vi såklart vetat att vi inte gjort hela tiden... Men ändå, det kan ju råka bli liknande resultat eller meningar i uppsatser, särskilt under delar som metod... Men icke!Bra jobbat!!! Tror fan att vi har gjort en riktigt bra uppsats, känns så... Men 1 vecka kvar tills man vet säkert... :)

En magkänsla, en fundering... Vad är det som händer egentligen?

Rädd för att tappa fästet, släppa taget, rädd för att släppa in, släppa ut...

Rädd för att ge för mycket, ta för mycket... Åhhh.. det är så svårt!

Hur hittar man en balans? Vad är bra? Vad är vettigt?? Hur är bra? Hur är inte bra?

Fan... Osäkerhet är ingen underbar känsla... Om jag bara vågade tro! Hoppas! Lita på.... Men sveken är många, det finns inga löften, inga garantier... Hur ska man våga, på riktigt?