hjärtinfarkt säger de att det är... okej, borde veta vad det är nu, har ju läst det... har läst om hur hjärtmuskulaturen dör för att den får syrebrist, har läst de fina orden transmural infarkt, endokardiell infarkt, ST- höjningar och bröstsmärtor.... men nu då, jag vet ingenting... vet att hon ligger inne på sjukhuset, vet att hon lever... vet inte om jag kommer att få träffa henne igen, vet inte om jag kommer att få höra henne tala om allt hon upplevt, vet inte hur det kommer att bli utan henne....

måste åka hem snart... måste få träffa henne... innan det är för sent!

men det kan ju bli bra oxå... det kan det faktiskt bli och kanske kommer hon kämpa på med oss några år till...

för det skulle bli den första jag faktiskt känner som går bort och det skulle bli min första begravning och jag vill inte vara med om det än... o jag vill ha henne kvar i livet ett tag till...

Han smeker hennes hår mjukt...

En rysning rör sig lätt över hennes ryggrad

Hon tycker om det

Det var länge sen någon rört henne på det viset

Så lätt, så med respekt, kanske till och med lite omtanke

Kanske lite kärlek

Kanske ser han igenom henne...

Hon låter håret falla ner över brösten, tittar ner

Kan inte möta hans blick...

Ser han tomrummet, hålrummet?

Det överfulla tomrummet som väntar på att fyllas, att tömmas....

Ser han bara hennes yta?

Den vinterbleka huden, revbenen som sticker ut, allt som är för slappt enligt henne... Allt som är hon - inte perfekt, felkonstruerat, vanställt...

Vad ser han?

Vad ser han när han ser henne?

Hon drar efter andan... Måste gömma sig...

Han får inte se... får inte komma för nära...

Får inte genomskåda allt....

Bakom den mjölkvita huden döljer sig ett svart ingenting...

Det får han inte veta...

Han får inte se tårarna, får ingen inblick i sårbarheten...

De blödande såren har gått honom förbi

Han rör vid hennes kind

Hon kastar av ett flyktigt leende... ett tomt flyktigt leende...

Förför honom, för att inte visa sig svag

Utnyttjad i tron om att det var det rätta

Att hon inte får vara mer än så... en yta, en kropp...

Ett överfullt tomrum, som väntar på att tömmas och fyllas....

Så sårbar och blödande under ytan....

Idag är en rätt bra dag.. Hade ett jobbigt bakslag igår, svårt att andas, tårar, tappade hoppet en stund.. Det återvände rätt snart trots allt...

Och idag är jag rätt så glad, är så glad att jag har så fantastiska vänner som lyssnar och försöker förstå... Som förstår, de är fan riktigt vettiga till o me... haha... De har erfarenhet av livet och tack vare utbildningen förstår det vad jag går igenom när jag läser allt jag läser nu... Kan sätta allt i så klara sammanhang kopplat till mitt liv och det är jobbigt... Väldigt jobbigt ibland till o me..  Men det är en intressant resa, det är en intressant resa att få uppleva världen på andra sidan jorden, det är en intressant resa att plugga, att byta stad, att ha relationer, att ha förhållanden, att utmanas av livet... Det är en intressant resa att leva!! Och mitt liv är faktiskt väldigt intressant och händelserikt, många händelser är påtvingade och andra styr jag själv över... De positiva har jag styrt själv, de negativa har jag hanterat själv- med lite hjälp av människor som älskar mig och som bryr sig och förstår kaoset... Vissa upplevelser hade jag gärna sluppit, men erfarenheterna de gett mig skulle jag faktiskt inte vilja vara utan...

För förändringarna, både de jag styrt upp på egen hand och de jag tvingats till har gjort att jag vuxit och idag är jag faktiskt väldigt stark, även om jag lätt faller och snubblar och skrapar mig så finns det nog inte en gång som jag inte kommer att resa mig... Så det så...

Och det känns bra när man anförtror sig åt folk och visar sin sårbarhet ( få som sett vad som gömms bakom den kalla fasaden) att man får höra: "Du är en stor människa i mina ögon, vet att du tagit dej igenom massor, men när du berättar saker såhär så växer du i mina ögon...." - Tack du som sa det... jag behöver höra det för att våga släppa in människor... :) För att våga dela med mig av allt jag upplevt och har med mig.... För det är faktiskt en jävla massa på så få år.... :)

Det kryper inpå.... När jag minst av allt behöver det, när jag minsta av allt orkar det...

Det svarta... som får mig att känna det som att jag ska svimma..

Luften tar slut..

Det snörper åt mina luftrör.... försöker kväva mig långsamt...

så jag får lida mer än nödvändigt..

Nån sa att man får vad man förtjänar.... Tack! säger ja...

Tack viskar jag...

Tacksamt lever jag med två ton på bröstet släpat efter mig i lera...

Kämpar... Tack!

Andas... ge mig luft...

Det sipprar in lite lite i lungorna... tack!

Tack!

Tack så jävla mycket...

För jakten... orkar inte jagas mer...

vill bara lägga mig ner, låta vikten släppa från bröstet, andas...

och vänta på bätte tider...

 Måste orka igenom det här...

En gång till.. alla gånger till....

tack! tack för utmaningen!!

Det svåra är inte att spara ihop pengarna till det eller att boka biljetten...  Det svåra är inte att våga lämna tryggheten bakom sig och veta att det är långt kvar tills jag får se nära och kära igen... Det svåra är inte hemlängtan som kryper sig på en ibland..  Och det svåra är inte att inte förstå språket eller att möta ett nytt klimat och en ny kultur... Det svåra är inte heller att däcka i en magsjuka eller att simma vilse under dykturen.... Det är inte att bo skabbigt, att äta mat som smakar konstigt eller att åka moppe i en trafiksituation som är utom kontroll...  Inte heller är det att råka klappa en rabiessmittad hund eller att hålla ett aidssmittat barn i handen... Det svåra är inte att bo mitt ute i ingenstans..  det svåra är inte att vänta i en evihet på en buss, som man inte vet vart den ska ta en, eller att chansa på att taxichauffören kommer att köra en rätt...  Der svåra är inte att se barn och familjer sova på gatorna eller att se tiggare med utsträckta händer och trasiga fötter... Det svåra är inte att inte veta vem man kan lita på eller inte... Det svåra är inte att ingenting är som hemma....

Det svåra är att komma hem... Att inte känna rastlöshet när man är på hemmaplan igen.. Det svåra är att inte få uppleva, att inte få känna och se allt nytt, att inte få möta en annan kultur och ett annat klimat... Det svåra är att veta att på andra sidan jorden är inte folk lika lyckligt lottade som jag som faktiskt har tak över huvudet, isolerade fönster, mediciner mot typ allt, möjlighet till skolgång och jobb och som går till ett gym renare än deras sjukstuga....  Det svåra är att tvinga sig själv att känna ro i det som är hemma, och inse att jag kan inte göra mer än att hjälpa just så mycket som jag gör... Det svåra är att ha ett annat perspektiv på hur livet och världen utanför sveriges trygga gränser kan te sig...  Jag vet hur det ser ut, jag har sett det med egna ögon, inte genom tv 4:as faddersatsning... Och det är svårt att vara här och se på och inte känna längtan till att vara klar här så att man kan åka och hjälpa på plats,  Utanför glamouren och Agneta Sjödins snygga klänning och påklistrade leende- som påminner oss om hur materialistiska vi är, hur allt här bara handlar om yta och hur det är "fint och duktigt" det är att hjälpa till från soffan...( titta på de svältande aidssmittade barnen medans vi mumsar på pizzan och lördagsgodiset till direktsändningen...)   - hjälpa från soffan är iof självklart bättre än att inte hjälpa alls såklart!

Och det svåra är att inse att här hemma är allt alltid som vanligt.... Tryggt och rent och på utsidan rätt perfekt...

Men här är det så mycket yta och värdet har försvunnit i det lilla... Här har vi glömt att man kan hjäpa en främling utan att få betalt för det, här har vi glömt att det finns värde i annat än bara saker och kläder... Här har jag det bra till ytan... men den riktiga lyckan och lugnet i själen, meningen med att leva och uppleva livet fullt ut,  den upplever jag borta... Även om jag ibland kan trivas rätt okej med min vardag med... :)

är en våldtäkt... kom ihåg det!

 - pratade om gränssättning och sexuella trackasserier med ellengruppen igår, otroligt viktigt ämne...  Ingen har rätt till min kropp om jag inte honom tillåtelse till det... Viktigt att komma ihåg... Viktigt för killar att få höra....

Jaja... utöver det då.... Känns fortfarande rätt tungt med det mesta.. men har lite saker att se fram emot nu iaf, det är iaf positivt... Måste söka allt det bra nu, annars kommer det att bli svart igen och det vill jag inte.. det får det inte bli...   Har börjat äta nu iaf, tror det är bra, hoppas det! Orkar inte hålla på, min kropp är som den är, den är inte smal, men den är inte fläskig heller, har ett bmi som räknas som normalt och Medium på kläder är ingen katastrof och o jag får väl vänta på en kille som gillar min kropp och mig bara helt enkelt... de finns, det vet jag iaf... Men det ligger inte i kroppen, det ligger djupare och det är där jag måste börja.. har insett det nu.. och börjat... har nått ändpunkten... gått igenom transiktion och snart är jag på väg att börja på det nya... så det så...

Okej, funderar lite på vad jag skulle kunna göra för världen just nu.. Brukar vara engagerad i nåt typ jämt.. är det inte djurens rätt eller amnesty så är det rädda barnen eller globträdet... Helt enkelt, är en sån människa som gillar att engagera mig.. Och jag gillar att hjälpa och vara med att framföra en åsikt till världen... Tror inte att jag kan hjälpa alla, men kan jag förändra livet för nån så är jag helt klart nöjd...  Och nu funderar ja dock på ett lite mer ekonomiskt engagemang... Mamma o pappa har alltid haft fadderbarn i andra länder, önskar att jag hade råd med det med, men tror det kostar 200 kr/ månad och det är lite väl saftigt när man lever på lån... Men det finns ju nåt som heter världsförälder och då lägger man 100 kr/ månad vilket är vad jag kan tänka mig att lägga på nåt vettigt och oegoistiskt som kanske kan hjälpa nån familj eller barn... Så det har jag helt enkelt beslutat mig för att bli!!

Och ju mer jag tänker på det.. ALLA borde hjälpa till på nåt sätt, tror inte att det finns så många svenskar som inte har råd att avvara en hundring i månaden till tredje världen, forskning, människorättsorganisationer och liknande.. så här med uppmanar jag alla att ta sig en funderare på vad man kan undvara för nån annan.. kanske kan jag strunta i ett klädesplagg, en krukväxt eller mat på restauranger för att hjälpa nån annan?!

Så lägger in några länkar här och hoppas på att nån enda förutom mig kanske vill engagera sig...

För en kan inte göra allt men alla kan göra nåt och det är så vi faktiskt kanske kan förändra den här världen...

Unicef: ( världsförälder)

http://www.unicef.se/varldsforalder/bli_varldsforalder/

Röda korset:

http://www.redcross.se/rksf/sfdesign.nsf/main?openagent&Layout=stod_oss&docid=284FDBC0E76E8CFEC12570CE003879E6&size=&menu0=1&menu1=0

Rädda barnen:

http://www.rb.se/sv/StodOss/GeEnGava/

Hoppets stjärna:

http://www.hoppetsstjarna.se/portal/page?_pageid=97,70608&_dad=portal&_schema=PORTAL

Amnesty international:

http://net11.amnesty.se/www/stod

Cancerfonden:

http://www.cancerfonden.se/

Läkarmissionen:

http://www.lakarmissionen.se/

Igår hände det som inte får hända.... Visste att jag inte borde druckit, tappar kontrollen då och nu behöver jag hålla mig kontrollerad... Måste klara av att hålla masken på plats...  Vet att jag inte ska dricka när jag inte mår bra, när jag känner mig så osäker på mig själv.. Men som sagt... Gjorde det och det började bra.... Sen gjorde det ont... Och det är så pinsamt när tårarna bara vägrar sluta rinna...  Det är inte okej att inte kunna hålla masken på plats, det är bara inte okej...

Känner mig bara så ensam just nu... Vet inte varför, de snackar om att jag äter för lite och blir deppig för det, de snackar om att mina höga krav gör att jag  bryter ner mig själv, de snackar om att man kan bli vårdeppig- brukar kunna bli det i april så kanske.... Och jag vet inte... Vet bara att jag behöver och vill ha nån som kan älska mig när jag inte riktigt klarar av det själv... Och att då se alla lyckliga kära människor är jobbigt... Jag vill oxå bli älskad och jag vill att min kärlek ska tas emot av nån som är värdig den och nån som behandlar den bra...

Jaja, så känns det just nu... Men hur som helst så måste jag skärpa mig, det handlar om att bestämma sig, tänker inte vara ett offer under mina känslor så nu får det vara slutgråtet..

Men den som sa att livet var enkelt måste fan ha cyklat baklänges eller nåt...