Ibland måste man bara inse att kampen gått förlorad..
Att det man stridit så hårt för inte var värt det...
Att det blod och svett man ödslat på det och de tårar som fått rinna bara var förgäves...

Och all den smärta som jag ödslat på det gav ingenting, annat än värdelös smärta..
Och jag ser plötsligt att jag måste tvinga mig själv att känna nåt nytt.. Tvinga mig till att inte känna att kampen var bortkastad.. Tvinga mig att inte känna sorg över förlusten och avundsjuka på segraren..

Och jag får inte tänka att tiden jag lagt på det var bortkastad tid..

Men jag får aldrig tillbaka det, får inte tillbaka de tårarna, det blir ännu ett ärr i hjärtat efter det blödande såret och svetten led jag väl inte av.. Men tiden, den tid det fick ta ifrån mig... Den kommer ingen att kunna ersätta... Kanske var det värt det, det kunde ju ha gått... Men som alla sagt så länge.. "Du slåss mot en stenvägg!" Hur kunde jag inte se det? Hur kunde inte stenväggen sagt det till mig?