Det kryper inpå.... När jag minst av allt behöver det, när jag minsta av allt orkar det...

Det svarta... som får mig att känna det som att jag ska svimma..

Luften tar slut..

Det snörper åt mina luftrör.... försöker kväva mig långsamt...

så jag får lida mer än nödvändigt..

Nån sa att man får vad man förtjänar.... Tack! säger ja...

Tack viskar jag...

Tacksamt lever jag med två ton på bröstet släpat efter mig i lera...

Kämpar... Tack!

Andas... ge mig luft...

Det sipprar in lite lite i lungorna... tack!

Tack!

Tack så jävla mycket...

För jakten... orkar inte jagas mer...

vill bara lägga mig ner, låta vikten släppa från bröstet, andas...

och vänta på bätte tider...

 Måste orka igenom det här...

En gång till.. alla gånger till....

tack! tack för utmaningen!!