Ok, det har just gått upp för mig att om man räknar bort min frånskilda mormor och en löpande hund, så är jag den enda singlen i denna byggnad...
Min mor och far är lyckligt gifta, min syster är lycklig sambo och min bror är lyckligt nykär.. Och vad är jag? Jag är ju inte ens lyckligt nyk**llad...
Nedå.. nu ska jag inte vara sån, trivs faktiskt ganska bra som singel..

Jag trivs med min frihet, skönt att slippa skylla på huvudvärk när man inte är sugen en kväll, skönt att slippa killar som göder en med filmkvällar och chips... Skönt att kunna festa som jag vill, prata med vem jag vill och så vidare...

Fast nånstans inne i mig börjar det faktiskt kännas som att jag börjar bli redo igen... För när jag ser mig i spegeln så ser jag förutom rosa klänningar, bruna lockar och ett ansikte sminkat i ljusa rosa toner... ;P Någon som har livserfarenhet att faktiskt vara redo att föra över på en ny generation.. Jag har gjort rätt mycket av det jag vill nu, har rest endel, snart har jag pluggat färdigt och jag har gått igenom en hel del på vägen och jag har ett perspektiv på livet just nu som jag vill ge till mina barn... För jag ser nu för tiden livet som en gåva och svårigheterna i det som en utmaning och det är inget som känns jobbigt, för det blir ju vad jag gör av det... Och det är det sättet att känna och tänka på livet som jag vill föra över på mina barn sen...

Okej, det här låter som att min biologiska klocka börjat ticka, men så bråttom har jag verkigen inte... Men man känner sig ju lite bakom när ens bästa vänner börjar köpa hus och föda barn... Och här står jag mitt i livet som en rastlös fjortonåring och väntar på nästa resa, nästa utmaning och nästa spännande upplevelse...

Fast samtidigt så har jag mycket mer av annat med mig, har min utbildning, har min tid av fest och stoj, har min tid av ego-levande, har minnen från fantastiska resor på egen hand, har erfarenheter av hur det känns att starta upp på nytt någonstans... och på vägen har jag samlat mod, respekt för alla sorters människor, erfarenheter av alla de slag, kulturella möten, jag har träffat människor jag aldrig hade träffat om jag suttit kvar där på mina 42 kvm på wallkvistgatan i Eskilstuna, jag har kunskap jag aldrig fått om jag inte börjat plugga och jag har en medvetenhet om att livet är helt jäkla fantastiskt- bara man gör nåt av det... Och det vet nog mina vänner med barn med för de är inte helt oerfarna av livet de heller.... Men vi samlar alla olika erfarenheter och vid olika tidpunkter i livet.. Det gäller bara att se det och ta chansen att göra det när den dyker upp...

Och fråga mig inte vad poängen med det här inlägget var, men kasnke nåt om att jag känner att jag börjar bli vuxen igen?! Kanske nåt om att jag är så fantastikt nöjd med allt jag fått ( ne, sett till att) uppleva... och kanske en insikt om att jag den dag det är dax kommer att bli en förbannat bra mamma... eller nåt åt det hållet iaf.. :)