Högljudda är de som överlever

Starka, synliga

i ett omslutande mörker som vaggar staden till sömns

Iskalla vinternätter

Blöta lakan snodda kring bleka kroppar

Värmer varandra genom kylan

I väntan på våren blir kärleken fysisk

Utan ord

Bara värmande närhet

och längtan

Du ska kastas bakom mig

Sluta spela dessa spel, för jag kan inte förstå dina regler...

Jag kastar min tärning... 1.. var precis vad jag ville va... du kastar... 6- det är vad du ville ha... Jag kastar.. 5- fingrar runt en styv k*k... Din tur... 3- fingrar i mig... jag.. 4 -sekunder, sen är det över... 2 -kommer vi att förbli... för 1 -det har jag redan kastat bort...

:P så tokigt det kan bli.....

Hur ska man veta vad man vill?

När vet man att magkänslan svarar på rätt fråga... och kan man lita på den?

När drömmar drar iväg till fjärran stränder

Andra städer, situationer och jobb...

andras sätt att leva... Inte mitt!

Hur är mitt?

Vad vill jag ha i mitt liv? Vad vill jag med mitt liv?

Hur ska mitt liv se ut?

Vad önskar jag åstakomma innan jag dör?

Vad vill jag lämna efter mig och hur vill jag bli ihågkommen?

Hur vill jag påverka denna värld? Någons liv, mitt liv... ett liv?!

Om man bara hade en vilja vore det enkelt...

Om jag hade en sak jag önskade, en sak jag verkligen ville göra och brann för... Så enkelt allt hade varit då..

Men istället står ja här... som pricken under ett gigantiskt frågetecken

På en karta med alla världens riktningar och jag vet inte vilken väg jag ska följa... Vet inte vilken väg jag vill vandra...

Hur långt orkar mina ben bära?

Hur mycket är jag villig att lämna bakom?

Vad är jag bredd att möta?

Fan om det vore lättare att veta precis vad man ville med livet?!

Mmmm... så det är väl lika bra  att låta bli antar ja...

Jag  menar varför kasta tårar på nåt man inte ens vet vad det är?!

En känsla av vemod... För vad?

En känsla av saknad... Efter vem, efter vad?

En känsla av sorg... Vad har jag att sörja?

Ångest? Oro? Ångest, i en lättare form...

Nånstans känns det inte bra, nåt är fel...

Och det är som vanligt och det skrämmer mig..

Jag försöker vara modig och skrämma iväg det...

Men sanningen är....

Att jag kan inte.. Jag är inte modig..

Och mina vrål och mina slag skrämmer inte bort,

Vad det nu är som känns så som det inte borde i mig?! 

Det fanns en tid i livet, när orden brännde

När orden i en sång brännde hål i mina trummhinnor och skapade gångar rakt ner i mitt hjärta...

Det fanns nätter när mina läppar utalade orden för att få dem sagda

Inför öron utan hörsel, inför ögon utan syn...

Det fanns dagar när orden sprutades ner från mina fingrar, på ett tomt papper som fylldes lika fort som mina ögon med tårar, som mitt hjärta fylldes från oersättlig kärlek till oändlig sorg....

Det fanns dagar när jag behövde orden... för att överleva!

Det fanns dagar när orden fick mig att hålla mig sysslesatt för att inte drunkna i allt omkring....

Jag saknar orden ibland... Men de berör inte som de gjorde förut, har inga ord att fylla tomma ark med längre...

De säger att det är bra... Kanske, va vet jag?!

Ett litet sug i bröstet, en glimt av hopp

Längtan... saknad på nåt sätt...

Ett leende

Ett hopp

En förväntan på vad som ska ske

Längtan i mig är oönskad

Oplanerad och ovälkommen

*suck*

Tiden går långsamt... men visst framåt iaf!

Du är som ett spöke nu

Genomskinlig, en skugga i mitt medvetande

Du är närvarande,

varje steg jag tar

varje minne som slår emot mig

varje piller jag sväljer

Varje låt som omvandlas bakom mina trummhinnor

Men du är en skugga av allt du var

När du var det enda i mitt medvetande

Du är fortfarande närvarande

Men som en skugga

En skugga som på minner mig om

Bortkastad tid

Bortkastat liv

Bortkastad och föraktad kärlek....

- ibland inser jag varför jag springer långt tillbaka istället för att satsa...

Jag är ett ägg

jag har ett skal som lätt går sönder,

 ett skal som är ganska tunnt

Ett skal som går sönder när du slår för hårt

Ett skal som går sönder om du knackar för mycket

Jag är sårbar... Mig knäcker du lätt i bitar

Och innehållet rinner ut

Det kladdar....

Oftast som droppar av salt vatten

Ibland som slem och snor i mammas öra

Hönans öra som alltid lyssnar

och värmer och som ideligen försöker laga äggets trasiga skal

Spara på innehållet

Vårda det som finns inuti det sköra skalet

Slå inte så hårt...

Ser du inte att skalet är skört?!

Det är lätt att spräcka tunna skal....