Han smeker hennes hår mjukt...

En rysning rör sig lätt över hennes ryggrad

Hon tycker om det

Det var länge sen någon rört henne på det viset

Så lätt, så med respekt, kanske till och med lite omtanke

Kanske lite kärlek

Kanske ser han igenom henne...

Hon låter håret falla ner över brösten, tittar ner

Kan inte möta hans blick...

Ser han tomrummet, hålrummet?

Det överfulla tomrummet som väntar på att fyllas, att tömmas....

Ser han bara hennes yta?

Den vinterbleka huden, revbenen som sticker ut, allt som är för slappt enligt henne... Allt som är hon - inte perfekt, felkonstruerat, vanställt...

Vad ser han?

Vad ser han när han ser henne?

Hon drar efter andan... Måste gömma sig...

Han får inte se... får inte komma för nära...

Får inte genomskåda allt....

Bakom den mjölkvita huden döljer sig ett svart ingenting...

Det får han inte veta...

Han får inte se tårarna, får ingen inblick i sårbarheten...

De blödande såren har gått honom förbi

Han rör vid hennes kind

Hon kastar av ett flyktigt leende... ett tomt flyktigt leende...

Förför honom, för att inte visa sig svag

Utnyttjad i tron om att det var det rätta

Att hon inte får vara mer än så... en yta, en kropp...

Ett överfullt tomrum, som väntar på att tömmas och fyllas....

Så sårbar och blödande under ytan....

Idag är en rätt bra dag.. Hade ett jobbigt bakslag igår, svårt att andas, tårar, tappade hoppet en stund.. Det återvände rätt snart trots allt...

Och idag är jag rätt så glad, är så glad att jag har så fantastiska vänner som lyssnar och försöker förstå... Som förstår, de är fan riktigt vettiga till o me... haha... De har erfarenhet av livet och tack vare utbildningen förstår det vad jag går igenom när jag läser allt jag läser nu... Kan sätta allt i så klara sammanhang kopplat till mitt liv och det är jobbigt... Väldigt jobbigt ibland till o me..  Men det är en intressant resa, det är en intressant resa att få uppleva världen på andra sidan jorden, det är en intressant resa att plugga, att byta stad, att ha relationer, att ha förhållanden, att utmanas av livet... Det är en intressant resa att leva!! Och mitt liv är faktiskt väldigt intressant och händelserikt, många händelser är påtvingade och andra styr jag själv över... De positiva har jag styrt själv, de negativa har jag hanterat själv- med lite hjälp av människor som älskar mig och som bryr sig och förstår kaoset... Vissa upplevelser hade jag gärna sluppit, men erfarenheterna de gett mig skulle jag faktiskt inte vilja vara utan...

För förändringarna, både de jag styrt upp på egen hand och de jag tvingats till har gjort att jag vuxit och idag är jag faktiskt väldigt stark, även om jag lätt faller och snubblar och skrapar mig så finns det nog inte en gång som jag inte kommer att resa mig... Så det så...

Och det känns bra när man anförtror sig åt folk och visar sin sårbarhet ( få som sett vad som gömms bakom den kalla fasaden) att man får höra: "Du är en stor människa i mina ögon, vet att du tagit dej igenom massor, men när du berättar saker såhär så växer du i mina ögon...." - Tack du som sa det... jag behöver höra det för att våga släppa in människor... :) För att våga dela med mig av allt jag upplevt och har med mig.... För det är faktiskt en jävla massa på så få år.... :)