Får gång på gång höra om hur modig jag är... Hur stark jag är som klarat av allt, som gått igenom så mycket- som så många faktiskt faller offer för på vägen... Många gånger har jag själv undrat när jag ska falla... När det är min tur att på riktigt ge upp... Men jag vill inte, vill inte lägga mig för problemen och smärtan, vill inte lägga mig för det som anfaller... Jag är värd mer än så.. Måste vara värd mer än så.. Måste slåss för min rätt att finnas och må bra... Måste tro att jag förtjäna mer än bara tårar och missöden...

Lyckas ju.. Ibland lyckas jag faktiskt.. Ger mig fan på att våga satsa- har sällan nåt att förlora iaf så... Brukar kasta mig utför stup ibland och notera att mina vingar bär mig, och när jag slutar flaxa så har jag några trogna änglar som alltid stadigt håller i mig.. Så att jag slipper falla till marken och krossas...

Men där jag sitter fast, mitt i mitt fall... Där sliter vinden hårt.. Sliter i mig, sliter sönder det som finns innuti, utanpå...

Och när jag återvänder till klippans kant, då är det som vanligt.. Jag är söndersliten.. Och jag är så otroligt trött på det nu.. Vill vara hel, vill vara älskad, vill vara nån, vill vara oskadd, vill vara av värde, vill vara nån annan, vill må bra, vill, vill, vill att de där såren ska läka... Orkar inte blöda mer nu.. Vill inte!

Det måste få bli bra... nångång...






"right behind these hands it was born and raised.
right behind these hands it will fall and remain silent."