Får gång på gång höra om hur modig jag är... Hur stark jag är som klarat av allt, som gått igenom så mycket- som så många faktiskt faller offer för på vägen... Många gånger har jag själv undrat när jag ska falla... När det är min tur att på riktigt ge upp... Men jag vill inte, vill inte lägga mig för problemen och smärtan, vill inte lägga mig för det som anfaller... Jag är värd mer än så.. Måste vara värd mer än så.. Måste slåss för min rätt att finnas och må bra... Måste tro att jag förtjäna mer än bara tårar och missöden...

Lyckas ju.. Ibland lyckas jag faktiskt.. Ger mig fan på att våga satsa- har sällan nåt att förlora iaf så... Brukar kasta mig utför stup ibland och notera att mina vingar bär mig, och när jag slutar flaxa så har jag några trogna änglar som alltid stadigt håller i mig.. Så att jag slipper falla till marken och krossas...

Men där jag sitter fast, mitt i mitt fall... Där sliter vinden hårt.. Sliter i mig, sliter sönder det som finns innuti, utanpå...

Och när jag återvänder till klippans kant, då är det som vanligt.. Jag är söndersliten.. Och jag är så otroligt trött på det nu.. Vill vara hel, vill vara älskad, vill vara nån, vill vara oskadd, vill vara av värde, vill vara nån annan, vill må bra, vill, vill, vill att de där såren ska läka... Orkar inte blöda mer nu.. Vill inte!

Det måste få bli bra... nångång...






"right behind these hands it was born and raised.
right behind these hands it will fall and remain silent."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...