Det svåra är inte att spara ihop pengarna till det eller att boka biljetten...  Det svåra är inte att våga lämna tryggheten bakom sig och veta att det är långt kvar tills jag får se nära och kära igen... Det svåra är inte hemlängtan som kryper sig på en ibland..  Och det svåra är inte att inte förstå språket eller att möta ett nytt klimat och en ny kultur... Det svåra är inte heller att däcka i en magsjuka eller att simma vilse under dykturen.... Det är inte att bo skabbigt, att äta mat som smakar konstigt eller att åka moppe i en trafiksituation som är utom kontroll...  Inte heller är det att råka klappa en rabiessmittad hund eller att hålla ett aidssmittat barn i handen... Det svåra är inte att bo mitt ute i ingenstans..  det svåra är inte att vänta i en evihet på en buss, som man inte vet vart den ska ta en, eller att chansa på att taxichauffören kommer att köra en rätt...  Der svåra är inte att se barn och familjer sova på gatorna eller att se tiggare med utsträckta händer och trasiga fötter... Det svåra är inte att inte veta vem man kan lita på eller inte... Det svåra är inte att ingenting är som hemma....

Det svåra är att komma hem... Att inte känna rastlöshet när man är på hemmaplan igen.. Det svåra är att inte få uppleva, att inte få känna och se allt nytt, att inte få möta en annan kultur och ett annat klimat... Det svåra är att veta att på andra sidan jorden är inte folk lika lyckligt lottade som jag som faktiskt har tak över huvudet, isolerade fönster, mediciner mot typ allt, möjlighet till skolgång och jobb och som går till ett gym renare än deras sjukstuga....  Det svåra är att tvinga sig själv att känna ro i det som är hemma, och inse att jag kan inte göra mer än att hjälpa just så mycket som jag gör... Det svåra är att ha ett annat perspektiv på hur livet och världen utanför sveriges trygga gränser kan te sig...  Jag vet hur det ser ut, jag har sett det med egna ögon, inte genom tv 4:as faddersatsning... Och det är svårt att vara här och se på och inte känna längtan till att vara klar här så att man kan åka och hjälpa på plats,  Utanför glamouren och Agneta Sjödins snygga klänning och påklistrade leende- som påminner oss om hur materialistiska vi är, hur allt här bara handlar om yta och hur det är "fint och duktigt" det är att hjälpa till från soffan...( titta på de svältande aidssmittade barnen medans vi mumsar på pizzan och lördagsgodiset till direktsändningen...)   - hjälpa från soffan är iof självklart bättre än att inte hjälpa alls såklart!

Och det svåra är att inse att här hemma är allt alltid som vanligt.... Tryggt och rent och på utsidan rätt perfekt...

Men här är det så mycket yta och värdet har försvunnit i det lilla... Här har vi glömt att man kan hjäpa en främling utan att få betalt för det, här har vi glömt att det finns värde i annat än bara saker och kläder... Här har jag det bra till ytan... men den riktiga lyckan och lugnet i själen, meningen med att leva och uppleva livet fullt ut,  den upplever jag borta... Även om jag ibland kan trivas rätt okej med min vardag med... :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...