Ibland är det bara lite jobbigt... och ibland känner jag mig lite vilsen... och ibland känns det som att vänner sviker... och ibland känner jag mig elak och egoistisk.. och ibland är det bara en röra och panik av allt... och ibland är det bara så att man inte kan annat än skratta... och ibland vill jag inget hellre än gråta...

Men av nån anledning så är det oftast så att jag älskar allt det här.. för det får mig att inse att jag lever och ta vara på den möjligheten av att faktiskt njuta utav det liv jag fått... Så det så... och visst krävs det att jag offrar för att vinna och visst gör det ont ibland, men bara för att jag ska känna att det inte får vara för perfekt... för då skulle ju tjusningen me det försvinna med... Faktiskt!!

Ibland måste man bara inse att kampen gått förlorad..
Att det man stridit så hårt för inte var värt det...
Att det blod och svett man ödslat på det och de tårar som fått rinna bara var förgäves...

Och all den smärta som jag ödslat på det gav ingenting, annat än värdelös smärta..
Och jag ser plötsligt att jag måste tvinga mig själv att känna nåt nytt.. Tvinga mig till att inte känna att kampen var bortkastad.. Tvinga mig att inte känna sorg över förlusten och avundsjuka på segraren..

Och jag får inte tänka att tiden jag lagt på det var bortkastad tid..

Men jag får aldrig tillbaka det, får inte tillbaka de tårarna, det blir ännu ett ärr i hjärtat efter det blödande såret och svetten led jag väl inte av.. Men tiden, den tid det fick ta ifrån mig... Den kommer ingen att kunna ersätta... Kanske var det värt det, det kunde ju ha gått... Men som alla sagt så länge.. "Du slåss mot en stenvägg!" Hur kunde jag inte se det? Hur kunde inte stenväggen sagt det till mig?

Okej... kommer bli ett helt värdelöst ovettigt inlägg det här.. men det skiter ja i.. måste bara berätta om min mysiga tur me vovven i spåret i morse.. Skulle bara ta en liten promenad som jag brukar innan frukost.. så vi traskade iväg mot vilsta friluftsområde... på vägen mötte vi massa andra hundar (såklart) och efterssom min kära vovve är lite väl fertil just nu så kan hon ju inte hälsa på alla så fattade rätt snart beslutet att traska upp i skogen..

så när vi kom upp till skogen släppte jag henne för att själv kunna ägna mig åt lite skojig terränglöpning.. så jag stoppade en pinne i munnen på henne så at hon skulle fokusera på nåt annat än att dra iväg.. Gick rätt bra förutom att hon springer så tyst bakom att jag hela tiden får springa i princip baklänges över rötter o stenar.. ( det krävdes en aning precission för det) måste sett rätt kul ut.. och så fort jag vände mig framåt fick jag den alldeles för långa pinnen i knävecket.. men men.. fick lite motion o vi slapp andra hundar iaf.. När vi kom ut på spåret igen försökte ja springa med henne kopplad, vilket ledde till att hon i det närmsta försökte hugga mig i handen i jakten på kopplet och att vi sprang på varandra.. stackars hund, vi skrek till båda två, men efter den lilla smällen sprang hon iaf snällt bredvid resten av vägen.. ( utan att halta!! )

Är rätt trevligt att ha en vovve ibland faktiskt.. iaf när hon är nybadad och fin!! :D och det är sol och skönt väder att vara ute i!!!

Jag är inte den finaste flickan i världen. Absolut inte den roligaste, inte den underbaraste heller för den delen. Jag har inte vunnit någon skönhetstävling, men om jag verkligen älskar någon, så gör jag det av hela mitt hjärta.

- dagens sanning... dock inte mina egna ord!

Vart tog jag vägen? Har plötsligt insett vilken hemsk människa jag blivit.. Det hände något där på nyårsafton när jag o L lovade varandra att nu är det slut med mat-slarv, nu är det regelbundet och nyttigt som gäller... Och att det skulle vara slut på destruktiva relationer till killar, och att träning skulle ta 8 timmar i veckan, massa pluggande och alkohol max 3ggr/månad... o.s.v

Jag har hållit ett av de löftena iaf... Men brutit mängder av sådna som jag inte ens gav där under fyrverkerierna på Nybron...

Från att ha varit en tjej som lever på nyttig viktväktar mat, tränat regelbundet och allsidigt, pluggat hårt och jobbat extra, föredragit mysiga hemmakvällar framför krogen, fantiserat om bröllopp och blöjbyten... så har jag nu funnit mig själv i nåt helt annat... Vart är hon?

Jag har förvandlats till nåt pucko utan djup som lever på pulverdrinkar, frukt och japansk mix... tränar mängder (det var löftet ja höll iaf!) Festar minst en gång i veckan... Relationer till killar ska vi f*n inte ens prata om... pallar inte mer! Och ungar.. gahhhha...( ryser vid tanken på att inte kunna lämna tillbaka dem till mamman när de börjar gnälla!) Och här nånstans på vägen har det smitit in fula ovanor, som en cigg när det är lite jobbigt och kaffe för att orka dagarna... Vart tog jag vägen?

Jag som alltid förespråkat ett "rent" liv, utan ciggaretter, kaffe eller andra "droger" och som förespråkar att man ska sluta bygga lista när det inte rymms på båda händerna längre och att utseende inte är det viktigaste och att utbildning är a-o här i livet...

Jag har blivit yta... var det för att jag inte kände att jag dög? Var det för att masken inte längre faller av? Är det för att jag inte orkar möta den jobbiga sanningen? Är det för att jag lever ikapp det jag missade en gång för länge sen? Eller är det helt enkelt jag?

Är det jag att vara sån? Att vilja vara yta? Att inte vilja vara bara djup och grubbel? Kanske är jag helt enkelt bara lite party?!

Men jag blir arg på mig själv när jag inser att vad det än är som gjort att jag blivit såhär gör att jag slutat ta hand om min kropp... Nu är det konstigt nog viktigare att vara smal och snygg än att vara kurvig och hälsosam?!

Och jag vet att det är helt galet... men jag är iaf medveten om hur det är... Och egentligen tror ja att jag vet vad som framkallade allt det här med... Och personen som var me o petade där är ju egentligen inte värd det?!

För vettiga, ansvarsfulla, jordnära, ödmjuka, omtänksamma, osäkra, sårbara, funderande Malin finns fortfarande där inne bakom fasaden av höga klackar, shyssta kläder, masker av smink och ett enormt påklistrat leende... jag har bara glömt hur hon ska få komma fram igen...

Hej min favorit!

Sitter på mitt rum och lyssnar på Nirvana... - positivt budskap: " I don´t care x 10) Inte jag heller sjunger det i mitt huvud.. Vad finns det att bry sig om egentligen? Världen verkar ju klara av sin undergång utan min hjälp.. Jag önskar att det fanns en knapp att trycka på, en STOPP- knapp. Den skulle stanna hela samhället och världen och inget skulle hända förräns vi funnit lösningen på alla problem...
Tyvärr hittar jag inte den knappen!
Jag vet inte om du kommer att få det här brevet, om jag kommer att våga ge det till dig, men jag skriver ändå... Bränn det eller nåt om jag skulle stoppa det i dina händer och glöm det!

Jag är så himla tom. Jag vet inte om du förstår den känslan?! Det är ett stort hål inne i mig, som om någon/t raderat alla känslor, men sparat alla förvirrade tankar.. Jag vill ha svaren på alla frågor nu.. vill ha mina känslor tillbaka...
Det här är nog väldigt förvirrande för dig och tro mig, det känns främmande för mig också fast jag lever i det..

Du ska nog inte få det här brevet ändå, inte nu, inte imorgon, inte om en månad... Kanske när jag löst freds-frågorna...

Just nu försöker jag hitta svaren om mig själv.. varför just jag är den jag är och varför jag mår som jag mår... Jag minns inte hur det känns att vara lycklig, varje gång jag blir glad så saknas alltid någon del i pusslet för att jag ska bli glad och lycklig fullt ut.. Det är den biten jag letar efter.. Men jag kanske är född utan den!

Hittade nyss ett självmordsbrev, det var daterat från idag, 18/10... för tre år sen...

Minns du den dagen?



-------------------------------------
Mina ord: Älskade vän, jag kommer alltid minnas den dagen, men jag är glad att jag har dig kvar hos mig.. och dina ord som jag fick svart på vitt för snart 6 år sen, gör fortfarande så ont att läsa!!! Och jag blir ledsen när jag märker att vi tappat bort varandra på vägen... Men jag är glad för den tid vi hade tillsammans...

Man säger ju så.. att ärlighet varar längst... Men det är fan inte så jäkla lätt jämt heller... Det är inte alltid enkelt att vara ärlig mot nån annan och det är inte alltid enkelt att vara ärlig mot sig själv...

Sitter lite i en sån sits nu, har gjort det ett tag tror ja... Kan inte vara ärlig om det här, alla vet hur det är men jag förnekar faktum.. Och jag kan inte vara ärlig mot nån och säga som det är... Önskar att jag vågat säga sanningen förut, men nu är det för sent.. Kommer inte förändra nånting och då kan jag ju lika gärna hålla käften o fortsätta ljuga, både för mig och för er...

Sen har vi den där stackarn som jag inte pallar att säga sanningen till... sanningen att: " Du är inte min typ av kille, sluta kalla mig sötis... " :P

Men så tänker ja såhär: Om nån hade varit ärlig mot mig om en sån sak så kanske jag sluppit ljuga så mycket jag oxå... Och jag hade sluppit förnedringen att bara vara ett hål.. herregud, min o Carros nya slogan är ju "Vägra va ett hål" - d.v.s vägra agera någons knulldocka!! :P Och det är ju tyvärr det man blir ibland, har fan varit me killar som sagt: " Jag kommer att vilja ha dig igen om 20 min så vill du inte så lär du gå nu... " Hmm... herregud, svarade aldrig på hans telefonsamtal igen!! :) Men det är ju så typiskt, och om jag inte är ärlig så kommer jag fortsätta vara det där hålet och om nån inte är ärlig mot mig så kommer jag inte bli mer än det där hålet- för sanningen som inte uttalas är att jag blir inte mer än så...

Och jag vet inte alls vad det här är för jäkla snack, men man borde fan vara ärlig när det kommer till relationer... Det blir ju lättare både för mig och för killarna på så vis.. Och man behöver inte gå och klamra sig fast vid ett hopp som inte finns... Så e det!