Vart tog jag vägen? Har plötsligt insett vilken hemsk människa jag blivit.. Det hände något där på nyårsafton när jag o L lovade varandra att nu är det slut med mat-slarv, nu är det regelbundet och nyttigt som gäller... Och att det skulle vara slut på destruktiva relationer till killar, och att träning skulle ta 8 timmar i veckan, massa pluggande och alkohol max 3ggr/månad... o.s.v

Jag har hållit ett av de löftena iaf... Men brutit mängder av sådna som jag inte ens gav där under fyrverkerierna på Nybron...

Från att ha varit en tjej som lever på nyttig viktväktar mat, tränat regelbundet och allsidigt, pluggat hårt och jobbat extra, föredragit mysiga hemmakvällar framför krogen, fantiserat om bröllopp och blöjbyten... så har jag nu funnit mig själv i nåt helt annat... Vart är hon?

Jag har förvandlats till nåt pucko utan djup som lever på pulverdrinkar, frukt och japansk mix... tränar mängder (det var löftet ja höll iaf!) Festar minst en gång i veckan... Relationer till killar ska vi f*n inte ens prata om... pallar inte mer! Och ungar.. gahhhha...( ryser vid tanken på att inte kunna lämna tillbaka dem till mamman när de börjar gnälla!) Och här nånstans på vägen har det smitit in fula ovanor, som en cigg när det är lite jobbigt och kaffe för att orka dagarna... Vart tog jag vägen?

Jag som alltid förespråkat ett "rent" liv, utan ciggaretter, kaffe eller andra "droger" och som förespråkar att man ska sluta bygga lista när det inte rymms på båda händerna längre och att utseende inte är det viktigaste och att utbildning är a-o här i livet...

Jag har blivit yta... var det för att jag inte kände att jag dög? Var det för att masken inte längre faller av? Är det för att jag inte orkar möta den jobbiga sanningen? Är det för att jag lever ikapp det jag missade en gång för länge sen? Eller är det helt enkelt jag?

Är det jag att vara sån? Att vilja vara yta? Att inte vilja vara bara djup och grubbel? Kanske är jag helt enkelt bara lite party?!

Men jag blir arg på mig själv när jag inser att vad det än är som gjort att jag blivit såhär gör att jag slutat ta hand om min kropp... Nu är det konstigt nog viktigare att vara smal och snygg än att vara kurvig och hälsosam?!

Och jag vet att det är helt galet... men jag är iaf medveten om hur det är... Och egentligen tror ja att jag vet vad som framkallade allt det här med... Och personen som var me o petade där är ju egentligen inte värd det?!

För vettiga, ansvarsfulla, jordnära, ödmjuka, omtänksamma, osäkra, sårbara, funderande Malin finns fortfarande där inne bakom fasaden av höga klackar, shyssta kläder, masker av smink och ett enormt påklistrat leende... jag har bara glömt hur hon ska få komma fram igen...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...