Har bestämt mig för att dagens blogg inte ska vara mörk... Har varit några fruktansvärt tunga dagar nu.. vet inte varför, kan vara pms eller andra småsaker som fått bägaren att rinna över...
Men hur som helst så ska det här bli en vettigare blogg än föregående dagars... Och vad ska ja säga annat än: Shit va svårt det blev helt plötsligt...

Men nu har jag hämtat mig en kopp kaffe och på vägen mellan köket och mitt rum kom jag att tänka på vad en s.k livscoach sagt till mig en gång:
"Försök att se till dina otroliga framsteg, du har ju tagit dig igenom någonting som få klarar av, du är ju starkare och modigare en de flesta andra. Försök att berätta det för dig själv så ofta du kan. Var stolt över det du åstakommit. Det är träning att öva upp självkänslan."

Och då tänkte jag såhär.... Jag ska skriva tre saker här som jag är stolt över och så ska jag skriva tre egenskaper som jag tycker om med mig själv. Se ska jag skriva tre saker som jag tycker är jobbigt just nu (dessa får dock inte handla om min kropp!)

Alltså:

3 saker jag är stolt över:
* Att jag tagit mig igenom och upplevt så otroligt mycket så tidigt i livet. (Att jag aldrig gett upp, utan fortsatt att kämpa!)
* Att jag vågade åka till Island och Thailand på egen hand.
* Att jag vågade fatta beslutet att nu får det vara nog för snart exakt ett år sen. Och lät den där mardrömmsdagen infinna sig den 12/6-06 och att jag klarade de 3 efterföljande veckorna!

3 egenskaper jag tycker om hos mig själv:
* När jag väl älskar så älskar jag på riktigt och ärligt.
* Jag vågar satsa och utsätta mig själv för prövningar.
* Jag håller i 99% av fallen det jag lovar och säger.

3 saker jag tycker är jobbigt just nu:
* Att det är så mycket i skolan
* Att det känns som att det bara är jag som inte har någon att dela livet med. (känns ensamt nu!)
* Att jag tappade bort mig själv efter 12/6 -06 och nu måste pussla ihop nåt nytt Jag av det nya och försonas med det gamla... Och att vissa vänner inte verkar förstå vad allt detta innebär...


Så, det var en ganska positiv och konkret blogg... Och nu ska jag fortsätta med mitt tentaplugg igen!!

Det är rörigt nu.. Och jag hatar att vara så här jävla negativ, det är inte jag... Vill inte,ska inte vara så här negativ... Är inte sån, ska inte vara sån, vill inte vara sån... Men nu händer det för mycket för att allt ska vara kontrollerat innanför masken... Försvaret har veknat... sårbarheten skymtar där inne i mina ögon, vet det och undviker därför ögonkontakt...

Brukar kunna skriva om det mesta... Brukar inte vara skör nog att inte dela med mig av vad som händer innuti... Men nu är jag det... Vet att om jag skriver vad som rör sig bakom masken så kommer jag att framstå som typ skitdeprimerad... Men det är jag inte... Nej, har en perfekt mask som ligger på plats och jag kommer le när jag lämmnar detta rum idag... Kommer fördömma tårarna som strömmat inatt, som strömmar nu... Och det är bara att jag just nu känner mig ensam, känner mig som den ensammaste på jorden... av många olika anledningar... O så är det bara...

Får gång på gång höra om hur modig jag är... Hur stark jag är som klarat av allt, som gått igenom så mycket- som så många faktiskt faller offer för på vägen... Många gånger har jag själv undrat när jag ska falla... När det är min tur att på riktigt ge upp... Men jag vill inte, vill inte lägga mig för problemen och smärtan, vill inte lägga mig för det som anfaller... Jag är värd mer än så.. Måste vara värd mer än så.. Måste slåss för min rätt att finnas och må bra... Måste tro att jag förtjäna mer än bara tårar och missöden...

Lyckas ju.. Ibland lyckas jag faktiskt.. Ger mig fan på att våga satsa- har sällan nåt att förlora iaf så... Brukar kasta mig utför stup ibland och notera att mina vingar bär mig, och när jag slutar flaxa så har jag några trogna änglar som alltid stadigt håller i mig.. Så att jag slipper falla till marken och krossas...

Men där jag sitter fast, mitt i mitt fall... Där sliter vinden hårt.. Sliter i mig, sliter sönder det som finns innuti, utanpå...

Och när jag återvänder till klippans kant, då är det som vanligt.. Jag är söndersliten.. Och jag är så otroligt trött på det nu.. Vill vara hel, vill vara älskad, vill vara nån, vill vara oskadd, vill vara av värde, vill vara nån annan, vill må bra, vill, vill, vill att de där såren ska läka... Orkar inte blöda mer nu.. Vill inte!

Det måste få bli bra... nångång...






"right behind these hands it was born and raised.
right behind these hands it will fall and remain silent."

Du är bara en illusion
eller en dröm...
En retsam dröm
om hur nära jag kan komma det perfekta
Du var så nära, där med din hand utsträckt mot mig
bara en armlängd ifrån mig
Jag tvekar, har blivit sårad och lurad förut
Samlar mod... måste våga satsa...
Jag sträcker ut min hand i hopp om att du ska ta den
Då drar undan din hand
Och jag står här igen
Tomhänt, misslyckad
Utan dig...
Och jag tänker att jag förtjänar bättre än så
jag förtjänar äkta kärlek

Jag måste också vara värd det...
Jag måste också ha ett värde...

Du erbjuder mig spänning och lekar
Lekar som gör ont...
Lekar med mitt hjärta, som du har
och jag vill ha...
jag vill ha det lilla jag kan få av dig...
Jag tar det lilla jag kan få av dig
Ler och lådsas vara nöjd med det...

Men sanningen är att jag vill ha mer
Vill ha ditt hjärta
så som du har mitt...
Önskade att jag kunde vunnit det
Men någon annan klev ur spelet som en segrare
och som vanligt står jag här igen...
Som den eviga förloraren...

Med min dröm om det perfekta ännu en gång passerande i en misslyckad revy...

Det perfekta är inte gjort för mig.. det perfekta är inte gjort för männsikor som misslyckas...

Åh, är så irriterad, ställde mig på vågen här imorse.... Visste att jag gått upp, sånt känner man i kroppen... Men inte fan trodde ja att det skulle vara så mycket... men jotack... 2 jäkla kilo... Vågen stannade allså 1 kg från panikgränsen... Detta innebär allså att det kommer bli hårda veckor framöver, har 8-10 kg att göra mig av med på 8 veckor... Detta är klart fullt möjligt, men visst, kan ju disskuteras om det är bra.. men men... Ska fan vara smal när vi entrar flygplatsen på cypern... så det så!!

Sen är det den där jäkla tentan vi har på lördag.. Det är lixom bara att begrava sig i böckerna.. Fan va mycket det var... sen är det två veckor tills det är dax för nästa.. *suck* Tur att det inte är så långt kvar på terminen nu iaf...

Och så snöar det ute... Fan, helt klart att livet kunde vara bättre... men men.. blir bra iaf, bara man sliter lite för det... :)

Vill kasta ankare där
har funnit den plats jag vill vila på i stormen
Du får mig att känna mig trygg
Vill stanna här
en trygg hamn
en trygg famn
så nära dig
Där jag känner ditt hjärta slå...

Okej... Nu har jag läst halva utbildningen till sjuksköterska... Har fått med mig massor redan nu, har ett helt annat sätt att tänka kring människor och bemötande av människor nu... I helgen var jag o jobbade på gruppboendet där jag jobbat extra i snart ett år nu och det enda jag kan säga är att jag ser allt med helt andra ögon... Och jag anser faktiskt att det borde vara ett krav på utbildning när man ska jobba med människor... Männsikor är det mest sårbara som existerar på denna jord, maskiner känner inte, maskiner kan ersättas, men människor är unika, allas känslor är unika, allas förförståelse och upplevelse av livet är unik... Och det här tycker jag att alla som jobbar med människor ska ha med sig när de äntrar sin yrkesroll..

Det handlar om empati, att förstå, inte att bara vara snäll.. Det handlar om att förstå varför en människa är som den är eller har det beteende den har... Det handlar om att veta hur man ska agera och hantera vissa personer, och det handlar om att förstå vad som ligger bakom dennes problem...

Och det är en stor skillnad att ha med sig en utbildning när man kommer ut på äldreboenden och handikappboenden mot att inte ha det... säger inte att alla som jobbar utan utbildning är dåliga på sitt jobb, de kan vara perfekt lämpade för det de gör, men jag tycker ändå att det ska ställas krav inom denna sektor... Det borde vara krav på nåt års utbildning inom psykologi och kommunikation för att få arbeta med männsikor... För det kan gå så fruktansvärt fel och de utsatta kan bli så fruktansvärt missförstådda och förudmjukade om man inte har en förståelse för hur en människa rent psykologiskt fungerar... Faktiskt!!!

På detta sätt skulle även statusen i arbetet med männsikor öka... så allså... mer utbildning till de som jobbar med människor... Av den anledningen att en människa är mer än en maskin!!!

Ok, det har just gått upp för mig att om man räknar bort min frånskilda mormor och en löpande hund, så är jag den enda singlen i denna byggnad...
Min mor och far är lyckligt gifta, min syster är lycklig sambo och min bror är lyckligt nykär.. Och vad är jag? Jag är ju inte ens lyckligt nyk**llad...
Nedå.. nu ska jag inte vara sån, trivs faktiskt ganska bra som singel..

Jag trivs med min frihet, skönt att slippa skylla på huvudvärk när man inte är sugen en kväll, skönt att slippa killar som göder en med filmkvällar och chips... Skönt att kunna festa som jag vill, prata med vem jag vill och så vidare...

Fast nånstans inne i mig börjar det faktiskt kännas som att jag börjar bli redo igen... För när jag ser mig i spegeln så ser jag förutom rosa klänningar, bruna lockar och ett ansikte sminkat i ljusa rosa toner... ;P Någon som har livserfarenhet att faktiskt vara redo att föra över på en ny generation.. Jag har gjort rätt mycket av det jag vill nu, har rest endel, snart har jag pluggat färdigt och jag har gått igenom en hel del på vägen och jag har ett perspektiv på livet just nu som jag vill ge till mina barn... För jag ser nu för tiden livet som en gåva och svårigheterna i det som en utmaning och det är inget som känns jobbigt, för det blir ju vad jag gör av det... Och det är det sättet att känna och tänka på livet som jag vill föra över på mina barn sen...

Okej, det här låter som att min biologiska klocka börjat ticka, men så bråttom har jag verkigen inte... Men man känner sig ju lite bakom när ens bästa vänner börjar köpa hus och föda barn... Och här står jag mitt i livet som en rastlös fjortonåring och väntar på nästa resa, nästa utmaning och nästa spännande upplevelse...

Fast samtidigt så har jag mycket mer av annat med mig, har min utbildning, har min tid av fest och stoj, har min tid av ego-levande, har minnen från fantastiska resor på egen hand, har erfarenheter av hur det känns att starta upp på nytt någonstans... och på vägen har jag samlat mod, respekt för alla sorters människor, erfarenheter av alla de slag, kulturella möten, jag har träffat människor jag aldrig hade träffat om jag suttit kvar där på mina 42 kvm på wallkvistgatan i Eskilstuna, jag har kunskap jag aldrig fått om jag inte börjat plugga och jag har en medvetenhet om att livet är helt jäkla fantastiskt- bara man gör nåt av det... Och det vet nog mina vänner med barn med för de är inte helt oerfarna av livet de heller.... Men vi samlar alla olika erfarenheter och vid olika tidpunkter i livet.. Det gäller bara att se det och ta chansen att göra det när den dyker upp...

Och fråga mig inte vad poängen med det här inlägget var, men kasnke nåt om att jag känner att jag börjar bli vuxen igen?! Kanske nåt om att jag är så fantastikt nöjd med allt jag fått ( ne, sett till att) uppleva... och kanske en insikt om att jag den dag det är dax kommer att bli en förbannat bra mamma... eller nåt åt det hållet iaf.. :)