Igår hände det som inte får hända.... Visste att jag inte borde druckit, tappar kontrollen då och nu behöver jag hålla mig kontrollerad... Måste klara av att hålla masken på plats...  Vet att jag inte ska dricka när jag inte mår bra, när jag känner mig så osäker på mig själv.. Men som sagt... Gjorde det och det började bra.... Sen gjorde det ont... Och det är så pinsamt när tårarna bara vägrar sluta rinna...  Det är inte okej att inte kunna hålla masken på plats, det är bara inte okej...

Känner mig bara så ensam just nu... Vet inte varför, de snackar om att jag äter för lite och blir deppig för det, de snackar om att mina höga krav gör att jag  bryter ner mig själv, de snackar om att man kan bli vårdeppig- brukar kunna bli det i april så kanske.... Och jag vet inte... Vet bara att jag behöver och vill ha nån som kan älska mig när jag inte riktigt klarar av det själv... Och att då se alla lyckliga kära människor är jobbigt... Jag vill oxå bli älskad och jag vill att min kärlek ska tas emot av nån som är värdig den och nån som behandlar den bra...

Jaja, så känns det just nu... Men hur som helst så måste jag skärpa mig, det handlar om att bestämma sig, tänker inte vara ett offer under mina känslor så nu får det vara slutgråtet..

Men den som sa att livet var enkelt måste fan ha cyklat baklänges eller nåt...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...