Ja, vad ska ja säga...

Typist svenskar.... hehe...

Jag älskar dig!

- Det är antagligen det största man kan säga till någon, möjligtvis att "Ja!" i kyrkan är lite större, men ni förstår säkert vad jag menar...

Jag är ingen människa som kastar med sådna ord...

Det finns många jag älskar, men få jag sagt det till...

Kanske för att jag är feg, rädd för att bli sårbar och i underläge...

För när man älskar är man sårbar som aldrig annars, man är aldrig så nära att bli sårad eller besviken som när man vågat erkänna att man älskar... 

Jag kommer aldrig att glömma första gången en kille sa att han älskade mig... Det var en upplevelse, något jag väntat på, något jag hade väldigt svårt att tro på, länge trots allt...

Jag kommer heller aldrig glömma den kvällen Min nuvarande älskling sa dessa stora ord... 

Det var som att världen stannade, jag hoppade till av förvåning, det kom och jag hade inte förväntat mig det... Inte just i då... Rakt ut, inte inlindat i något "jo, det var en sak jag har velat säga ett tag eller så... "

Utan öga mot öga efter en stunds tystnad... Tre stora ord, rakt ut i luften....

En stöt genom kroppen, en varm våg, tårar och ett "jag älskar ju dig med, jag har bara inte vågat säga det än... "   ...!!!

Så många gånger jag bitit mig i tungan för att inte säga orden för tidigt... För att inte säga orden innan jag verkligen menade dem!

För att orden bara skulle få växa inuti mig och bubbla ut som en sanning den dagen de var mogna för det...

Jag är glad att jag inte var först med att säga det, jag är glad för att vi båda väntade... Ibland undrar jag om det hade varit annorlunda om orden kastast ur munnen första månaden?!

Kanske?

Kanske hade inte orden varit lika ärliga då, kanske hade det mer handlat om attraktion eller trivsel och inte riktig kärlek?!

Jag vet inte...

Det enda jag vet är att jag inte kommer ta tillbaka det jag sagt, för när jag sagt de orden, då står jag för dem!