jepp!! Nu är botten nådd... Hehe...

Är nog inte så illa som det låter! Men nu har jag nåt den där gränsen som jag når ibland, nämligen: "panik i den egna kroppen-gränsen!" Den gränsen när man inte längre tycker om att se sig själv i spegeln, när man inte kan sova för att man inte vet hur man ska ligga för att det inte ska bli små konstiga veck på kroppen som jag inte tycker om.. Kan man vänja sig vid sådna??  När jag till och med tycker att fötterna börjar likna rakade björntassar och inte människofötter....När man föredrar att stanna inne för att ingen ska behöva vila ögonen på en...  Okej, visst, det är väl inte så illa som jag har en tendens att framhäva det! Men nu är det nog! Har inlett ett viktnedgångsprogram nu och jag känner bara att ingen och inget kommer att få stå i vägen denna gång! Nu ska jag klara det! Har 10 kg till en målvikt och 13 till en idealvikt!! Så nu är det bara att jobba på, lär väl gå till sommaren!! Ska gå på stranden i sommar och känna *fan, lite het är jag allt* :P  Och så har jag ett mål som jag satt upp med en kompis, jag och Linnea ska nämligen springa diana-milen i Eskilstuna i augusti! Och nu menar inte jag att vi ska lunka oss runt eller pensionärsjogga... Ne, vi ska löpa milen!! Iallafall jag! Och året därpå blir det en tjejklassiker!!

och jag vet..... jag skriver sånt här med jämna mellanrum, men tar egentligen aldrig tag i det! Men nu är det dax! Nu jävlar ska jag få ordning på mitt liv och min kropp!!!  Jag vet att jag kan klara det!! Även om det säkert kan bli väldigt jobbigt då och då....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...