Det känns konstigt, obehagligt! Att ena dagen var allt som vanligt på universitetet, vi levde på vårt campus, säkra och nöjda... Plötsligt förändras allt, någon har blivit knivhuggen på skolan, utanför min klass lektionssal, jag "skolkade"... lika bra det såhär i efterhand....

Jag brukar inte vara rädd, men det känns obehagligt att vandra ensam i mörkret här nu. Det känns som ett dåligt skämt eller en film att komma till skolan och entrén till lektionshuset där vi skulle vara är avstängd... POLIS, POLIS,POLIS,POLIS står det på det blåvita plastbandet.. Det betyder att det hänt något hemskt här. Krismöte??!! Hmm... Som på film, eller sånt man läser om i tidningen!  På campus cirkulerar poliser, med hundar, polisbilar står parkerade lite här och var.... Media bevakar.... Filmkameror, blixtrar och anteckningsblock...

Jag vill inte skrämmas av detta, tror inte att jag lever i fara egentligen... Men jag kommer på mig själv med att vända mig om när jag hör steg bakom mig.... För det påverkar, att en lärare blev mördad på skolan! Sånt händer inte!! Det händer inte här, 400 m från mitt hus, i korridoren jag går genom varje dag.....

Och jag kan inte annat än tänka på hans familj och anhöriga och alla som arbetade med honom och undervisades av honom... Sånt här händer inte på ett universitet i sverige!  eller tydligen gör det det... :S

 

Anonymt karlelände, 18

14 december 2007 11:28

Läste om det i tidningen. Det är fan i mig sjukt, man blir illamående. Hur långt ska det behöva gå?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...