Nu är det snart dax att dra, har gjort iordning en fruktpåse och en smörgås till resan så jag inte svälter ihjäl! så nu ska jag äta lite lunch, sen ska jag vänta på att mamma kommer hem från jobbet och kör mig till station så jag kommer iväg...

Känns lite läskigt faktiskt, okej, det är inte första gången jag reser ensam så egentligen borde jag inte fundera så mycket över det, men London är lixom London och London är stort... Så det är lite skillnad från vad man är van vid här i stan och i örebro... Har dragit alla möjliga mardrömsupplevelser som skulle kunna inträffa under resan och de som vore värst vore om jag ikväll blir bortförd och våldtagen och kanske styckmördad av någon bitter galen taxichaffis, det andra är väl om det skulle bli nån terrorattack... Men annars kommer ja inte på så mycket hemskt som skulle kunna ske...

tror att det blir en bra resa och jag tror att jag kommer växa ännu lite till med denna resan faktiskt... Känner mig faktiskt förbannat självständig som vågar resa iväg såhär alldeles själv... Och om en vecka när jag kliver av på arlanda så är jag ännu lite mer berest än innan och har några fler erfarenheter jag inte hade innan och framförallt ännu mer tillit till mig själv... Så jag gillar detta, det är bra! Man ska fan resa själv nångång i livet iaf, det borde alla göra!! *försöker tygla nerverna* :P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...