Igår när jag var och tränade fick jag en såndär nostalgikänsla i kroppen...

Brukar kunna få såna känslor när det är dax för nya kapitel i livet, och det är det ju nu i och med flytt, riktigt jobb o.s.v

Just nu är livet fantastiskt bra! Jag mår så bra som jag aldrig gjort förut någongång och jag känner mig stark och lycklig faktiskt... Jag känner att jag lever, men livet  och känslan av det är att det är såhär det ska kännas! Jämt! Och det är jag tacksam för!

Så tänkte jag på hur livet såg ut för ett år sedan.. Läser jag blogginlägget från förra året denna dag så kan jag ana att A fanns i mina tankar, säkerligen lika smärtsamt närvarande som jag minns det! Tänk så fel det kan gå.. Men för ett år sen hade han vandrat ut, det var bara minnen kvar... För ett år sen... Vem dejtade jag? Vad gjorde jag?

Jo, jag pluggade, som en jävla idiot, slet som ett djur med inlärningsuppgifter och praktik... I en övergångsperiod mot att känna mig levande igen..  Tror även att jag gjort en deal med mig själv att Aldrig igen ha en "lös relation" till någon igen..

 Går jag tillbaka två år så var jag nog inne i min mest vilsna period i livet, totalt identitetsförvirrad, Ytlig som jag vet inte vad, livrädd för att släppa fasaden, panik och ångest, överträning, ingen mat, sömnproblem utan dess like och cigaretter på fönsterbrädan för att hålla hungern och ångesten i schack...  Det var ingen glamorös period direkt... Det var allmänt kaos!Utåt såg man kanske en tjej med kontroll, ambitiös och vältränad, hälsosam med sin avokado, alltid iordningfixad till max och ständigt i skenet av dansgolvens lampor ( väl överförfriskad vareviga helg)... Efter krogbesöken hände det att fasaden föll av en stund... A fanns i mitt liv och jag var totalt utan försvar i relationen till honom, aldrig har jag stått så oskyddad mot en människa, Insåg inte då vilken makt han hade över mig... Fyra månader från denna tid föll fasaden för alltid...  Crash bang...

För tre år sedan hade jag just flyttat på riktigt till Örebro, efter några långresor ut i världen ( som var något av det bästa jag gjort i livet).... Jag hade just fått veta att jag skulle bli tvungen att fatta det värsta beslutet i mitt liv... Ett beslut som  skulle förändra mitt liv för evigt och vara fullkommligt oåterkalleligt. Hade nog vetat hela livet att den dan skulle komma, men att det skulle bli en sådan period av mardrömmar, sömnlöshet, tårar och ångest hade jag nog aldrig anat... Minns inte mycket från denna period om jag ska vara ärlig och i efterhand förstår jag inte hur jag klarade av det!

Men va fan, det gjorde jag och nu står jag här! Starkare än någonsin, med en period bakom mig som få människor har med sig... En period som gör mig säker på att jag kommer att klara och överleva typ alla livets utmaningar! Jag har blivit prövad av livet och jag har överlevt!

Och det tänker jag fan fortsätta med!  :)

 

HF

20 februari 2009 07:44

Det är väl ändå tur att allt det hände, även om det sög just då!! Och att Arslet tog sitt pick o pack o försvann... Nu har du ju det bra och det förtjänar du!! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...