Ibland tror jag faktiskt på allvar att det är just så, så som man inte får tro....

Det där destruktiva, mörka hopplösa... Men ibland tror jag faktiskt att kärleken inte är till för alla... Har inget svar på varför... Har inget svar på varför vissa blir kära så enkelt och andra letar förgäves.. har inga svar på varför vissa blir uppvaktade från alla håll o kanter medan vissa får stå genomskinliga och se på... Jag har inga svar på varför kärlek inte skulle finnas för alla, har ingen förklaring på varför jag tror så, för jag VILL INTE tro det!!  Men nånstans inne, långt där inne i min osäkra lilla själ undrar jag om det nånsin kommer dyka upp någon som är som jag, som respekterar mig som mig och som älskar mig över allt annat på jorden.... Och av nån anledning så vågar jag inte tro det...

 Men hoppet, det lilla hoppet om att det faktiskt skulle kunna hända gör att jag kastar mitt hjärta på köttmarknaden igen, min kropp i köttdisken och låter folk inspektera och testa bytet... Tar en bit, smakar av och rynkar på näsan och väljer en annan delikatess.. tills det inte är något kvar av mig... 

Och jag tänker att jag tänker bli jägaren snart, eller rovdjuret som väljer sitt byte med omsorg och attakerar när det minst anar det... Då får jag vad jag vill ha och jag slipper ligga och smakas av som ett annat smakprov i väntan på den riktiga varan... Som en appetif, innan middagen... Jag vill vara efterrätten eller huvudrätten... jag vill vara en viktig del av det de väntar på....

Jag vill vara den del som är värd att vänta på, som är värd att säga: Jag älskar det här...

Och nu vill jag bara att du ringer....

Är det inte min tur att du ringer och säger: hej! Jag saknar dig och jag ser fram emot att träffa dig?!

Hur kan jag ta dig på allvar när du snackar så förbannat mycket? Ring nu, visa att du bryr dig, att jag är någon du saknar och väntar på... Blir tokig av den här ovissheten... :S Jag blir tokig av att tro och hoppas... jag blir tokig och livrädd när känslor uppstår, men närmar mig faran, attakerar för att inte bli attakerad först... Och jag orkar inte igen! Och jag svär varje gång det startar en tendens till känslor att det inte får bli kärlek och jag svär varje gång det börjar likna kärlek att aldrig någonsin älska igen... För kärlek gör ont... Kärlek betyder osäkerhet! Kärlek?! Finns det ens?! Eller är det bara det vi söker, hoppas och tror på för att livet ska få en innebörd och mening??  Ja vet faktiskt inte... Orkar inte flumma mer här ikväll heller faktiskt! Hoppas bara på att du ringer imorgon! 

 

Amonymt karlelände, 18

17 december 2007 00:43

Jag förstår inte varför du skulle lägga upp dig på köttdisken, det känns ju helt onödigt, då du verkar vara en hyvens kvinna. Behåll godbitarna för dig själv, tills du finner någon värdig. :)

Annars så kan ju du ringa imorgon, telefonen fungerar båda vägarna, ser du, och karlar är ofta rädda för att ringa. Eller i alla fall jag. Därför har jag inte ringt henne på en evighet, väntar på att hon ska ringa. Fast, jag har tänkt ringa imorgon. Visserligen har jag sagt så i flera dagar, men imorgon... imorgon är en ny dag, och då ska jag ringa (vad nu det tjänar till)!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...