Alltså det här me PMS, är det inte egentligen fantastiskt fashinerande hur lite blod och hormoner kan förändra en tjej så?!?!

Jag menar, man kan ju bli som förbytt, livet blir helt upp och ner, kroppen fungerar inte alls som den borde och man känner sig som en besökare i sin egen kropp, i sitt eget liv.  PMS i 4 dagar kan få en att känna som att livet håller på att gå under, kan få en att intala sig att ingen någonsin älskat en eller nånsin kommer att göra det heller... PMS kan få en att tro att man gått upp närmare 70 kg, när det kanske egentligen handlar om 3 svullna kilon kring magen.  PMS kan få en att tro att man lider av den djupaste depression, fast det egentligen bara handlar om lite hormonförändringar som känns jobbiga... Och PMS kan få en att lägga ner fullkommligt ett par dagar, att inte orka engagera sig, att inte orka bry sig, att bara vilja krypa ner under ett täcke, deppa, tycka synd och sig själv äta choklad och ha ångest över att man inte gör något av sitt liv, kan få en att gråta och gråta för minsta lilla...  PMS kan få en att tro att man inte gjort någonting med sitt liv någonsin och att man inte kan nånting och att man aldrig lyckas med nånting.... Överkänslighet, humörsvängningar, rastlöshet, nedstämdhet, renlighetsmani, extrem trötthet och omotivation.... 4 dagar, varje månad i 40 år... Yes, vi har det bra... :P

Och inte nog med det gör det fysiskt ont!

Och jag har full förståelse för killar som oförstående ser på sina bittra flickvänner och undrar vad de gjort för fel när hon skriker och gapar och gråter.... Men hallå?? Hur oförstående är inte vi tjejer inför samma fenomen egentligen??  I Över 10 år har det pågått och inte har jag lärt mig det än, jag inser det först när det är över att det inte var mitt liv som höll på att gå under utan bara den där PMS- attacken som drabbar en varje månad och som man glömmer så snart igen....

ne, underligt är det!!! Mycket underligt!!!