Alltså, har egentligen inte alls tid att skriva det här inlägget! Men jag gör det ändå, mest för att bli av med det!

Men.... Jag har det så förbannat bra egentligen, även om livet periodvis känns tråkigt och orättvist och ibland faktiskt alldeles meningslöst.... Så har jag det bra.... Faktiskt!

Jag menar, egentligen... Vad mer skulle jag kunna begära?!?! Jag har en underbar familj och föräldrar som ställer upp i vått och torrt på alla sätt och vis... De älskar mig förutsättningslöst och bevisar det om och om och om igen... Jag har en syster och en bror (saknar alltså ingendera! :P ) som är helt underbart fina människor som jag är en förbannat stolt storasyster till!

Jag har vänner, underbara vänner som jag kan prata med och skoja med och festa med, bo med, resa med, plugga med, skratta med, gråta med och bara sitta tyst och glo med!!!

Jag är inte dum i huvudet utan har inga som helst problem att ta mig dit jag vill här i livet bara jag bestämmer mig för det (vilket jag iof är sämre på) och det är ju bra med tanke på att jag är en person som vill rätt mycket här på jorden! Jag har egentligen massa bra egenskaper som jag bara ibland glömmer bort att se för att nånting annat står i vägen... Jag har en karriär på G, jag har kul, jag trivs oftast rätt bra med livet (även om det kanske inte alltid låter så i denna blogg!)  Och utöver det så har jag allt det där basala, en kropp som fungerar, mat på bordet, en skön säng att sova i, rent vatten i kranen, en fin lägenhet, pengar på kontot, frihet att säga vad jag tycker och tänker, möjligheter till studier och arbete....

Och ändå är det så förbannat lätt att klaga.... hur kommer det sig att man kan bli så förblindad inför sitt eget liv egentligen??  Jag har det ju förbannat bra!!!