Alltså, det känns som att ett av de hetaste samtalsämnena i min vänkrets just nu är BEBISAR!

Visst, vi är snart färdigutbildade och många av oss närmar oss eller har passerat 25 så visst, tanken är inte helt otippad... Det vore inte konstigt om nån fick barn nu eller inom det närmsta året! Många skaffar barn, har små och väntar smått...  Bland de som inte har eller väntar smått så pratas det om hur man skulle resonera om man blev gravid nu och det pratas om att sluta med P-medel hit och dit.. Och jag blir bara helt vettskrämmd!

Jag vill inte ha en bebis nu!

Hur skulle jag ha tid med en bebis? Jag som knappt har tid för allt jag själv vill och behöver göra?! Är det jag som är onormal som resonerar på detta sätt? Är jag konstig som inte är redo att bli mamma?

Visst skulle jag väl klara av en unge, men vill jag? Vill jag det nu?

Jag vill ju åka till Afrika och vaccinera barn, jag vill backpacka ännu mer, jag vill vidareutbilda mig, jag vill forska, jag vill starta ett familje hem för borderline-tjejer, jag vill bli bartender, jag vill jag vill jag vill... Ja, ja vet inte... Men en unge tror ja inte att ja vill, inte just nu iaf! Det verkar omständigt... tänk om jag blir fet och lat?! tänk om jag isolerar mig från vänner och bekanta? Tänk om jag blir en sån jag inte vill bli och tänk om det inte blir nåt av mig alls annat än en mamma...

Och tänk om jag inte ens blir mamma?

*suck*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...