Är helt klart underskattad träning... Gör man det rätt så känns det fint dan efter, fråga min rumpa, den känner sig lite stel... :P

Det här inlägget kommer att vara fruktansvärt ointressant för folk att läsa men det struntar jag i, kände ett behov av att reda tankarna och beklaga mig lite... :P

Men jag kan Fan inte sova... Somnade runt tolv igår efter att ha tejpat och grejat i nya lägenheten, vaknade igen för drygt en timma sen. Vet inte om det var eftersnacket från krogen som denna gång verkade hållas i vår korridor, om det var folket som gapade utanför på gården eller om det bara är jag som är så stressad att det känns som att jag inte har tid att sova...

Testar att käka lite flingor o yoghurt i hopp om att jag kanske somnar bättre sen, jag menar... MAN KAN F*N INTE GÅ UPP KLOCKAN FYRA!!

Det är rena kuddkriget att ligga kvar i sängen, kan inte komma på hur jag ska ligga, parerar mina nytillkommna fettvalkar (sover ofta dåligt när jag går upp i vikt p.g.a att kroppen känns obehaglig... Konstigt faktiskt!), funderade och funderade och funderade på hur jag ska hinna med allt... Försöker lägga upp ett schema i huvudet på hur de närmaste dagarna ska se ut.. Vet inte om det är hållbart, eller snarare vet inte om jag är hållbar för det... Har nu onsdag och torsdag på mig att måla klart alla tre rummen i lägenheten innan flyttlasset kommer från eskilstuna,(det kan verkligen inte vara gult i hela lägnheten alltså, jag hatar gult, vill inte inreda efter den färgen, det stämmer inte med nåt jag har i inredningsväg så jag måste måla om...) Och på det ska jag besluta vilken kurs jag ska läsa i höst, skaffa fram allt nytt material och sätta mig in i den, leta upp kursansvarig och planera o.s.v Men som det känns nu lutar det åt Träningslära 1 och om det inte finns platser där så idrott A... Ligger även och funderar på hur jag ska hinna och lyckas ta mig ner i vikt igen, hinna packa, skruva ner och spackla igen lite hål här i rummet samt skrubba rent mitt badrummsgolv från gummi tills besiktningen på torsdag och om jag hinner klämma in nåt träningspass denna vecka... Låg till och med och funderade seriöst på att gå till lägenheten och börja måla nu.. Men hallå, ska ut ikväll har lovat gänget det och jag borde vara med på fighten mot kulinfo i eftermiddag och beachvolleyn på fredag och vad det nu är mer i helgen... Skulle verkligen behöva sova... Usch , det är stressigt att engagera sig och av nån underlig anledning är det som att allt alltid krockar en kort period (som typ nu med flytt, viktpanik, skolstart med kurskrångel, styrelsegrejs och nollning) Har även väldans dåligt samvete för att jag inte har tid att vara hemma hos Cesar så mycket som jag önskar... Uuhhh, jobbigt när man känner att man inte räcker till...

Som sagt, det är mycket nu, dygnets timmar räcker inte till.... Och som ni märker så snurrar tankarna i mitt lilla huvud och ont gör det faktiskt i det oxå...  Borde nog göra ett nytt försök i sängen nu när jag ätit lite...

Här skulle jag vilja sitta och njuta av livet just nu...

Minst sagt!! 5 kg att jobba av.. Jag blir tokig, aldrig mer en sommar hemma hos mor och far.. Det är livsfarligt! Men men ...  Nya tag, är som sagt på dag 5 av mitt godisförbud och det går faktiskt förvånansvärt bra... Det var visst bara att bestämma sig.. Iof äter jag en del kex och nötter ist, men det är inte lika illa iaf...  Men men... Gymmet, promenader, noll tolerans på godis och bra mat så ska jag nog få bukt med det här med...  

Men det värsta med att gå upp i vikt är att jag får för mig att alla stirrar på mig, som att de ser mina valkar och anser mig vara värsta slöhögen som bara käkar strips och godis... Ne trivs verkligen inte med att gå upp i vikt.. Känner mig väldans oattraktiv och klumpig... :(

Visst finns det saker jag aldrig kommer att bli nöjd med

Visst finns det saker andra kommer vilja ändra på mig

Jag menar, jag vet att det är lite glest mellan tänderna, att mitt ena öga är lite konstigt, att mina fötter är lite fula, att jag lätt skulle kunna gå ner ett par kilo, att näsan pekar smått uppåt, att höfterna är lite breda, låren för strora..

Men ärligt talat: DET KUNDE F*N VARIT VÄRRE!!! Och hur många är det som ser felen som jag ser??

Visst finns det de som alltid kommer störa sig på att jag har en bred rumpa, att jag har ett öga som inte är som alla andras, att näsan är lite uppåt, Men vad ger dessa människor mig??

Ingenting, ingenting och dålig självkänsla. En känsla som jag är förbannat trött på nu!!!

Så från och med nu ska jag ta hand om mig själv, äta bra, röra mig, tvätta mig o.s.v Och bara vara nöjd med vad jag har... För jag har rätt mycket..

Och det är inte bara utsidan som spelar roll heller... :)

Kom att tänka på en såndär löjlig grej nyss...

Hur mycket pengar lägger man inte ner på sin kropp under en livstid?

Jag menar, bara alla kläder man förbrukar undet livets gång för att klä denna kropp... Lär ju vara närmare miljonen bara det...

All mat man köper för att ge kroppen den energi den behöver, och vill man nu ge den rätt energi och näring så blir det genast ännu dyrare...

Sen snackar vi träningskort, för att kroppen ska må bra i sina muskler och leder och fetthalten på kroppens insida...  jag menar det kostar typ 3-4000 spänn att träna/ år... och på det ska man ha bra gympaskor, joggingskor för utebruk, vattenflaskor, träningsutrustning o.s.v

Och tänk alla kroppsvårdsprodukter man lägger pengar på, hudlotion, badsalt, fotfilar, ansiktsmasker, hårprodukter, smink, tops .. ja ni fattar..

Och alla mediciner man konsumerar under livets gång... För att kroppen ska fungera som den ska och så att man inte ska behöva må dåligt...

Läkarbesök, massörer och andra spabehandlingar, ergonomiska sängar och stolar o.s.v

Ja, tänk vad pengar man lägger ner på en normalt fungerande kropp....

Nu måste det vara slut på det här, orkar inte mer... Vill inte gå runt och frenetist sysselsätta mig hela dagarna för att slippa känna efter.. Är så trött på de här känslorna som rör sig i mig... Tomheten, ledsamheten, ensamheten, tröttheten, sömnlösheten, vakenlösheten, motivationslösheten....

Har ingen rätt att känna såhär... Det är inte okej, det är inte befogat på nåt plan... Jag har en familj som älskar och behöver mig,jag har inga problem med pengar, jag har jobb när jag behöver, jag har vänner att umgås med och som tycker om mig och som jag tycker om, jar är snart matte till en jättesöt liten kissekatt, jag har gjort mycket av det jag vill göra och jag är nu halvägs i min utbildning, jag har intressen, utmaningar för mig själv, har framtidsplaner, ambitioner och fan både styrka och vilja att nå mina mål...  Jag har en jäkla massa helt enkelt och massa bra saker...

Jag har verkligen det, finns nog mängder av folk därute som avundas mig... Och jag borde vara nöjd och glad...

Men ändå... Ändå tränger sig den här jäkla känslan alltid sig på... Alldeles för ofta... Har tröstätit för mycket sista tiden, gått upp FYRA jäkla kilo, måste må bra snart så jag inte får fetma eller nåt.. :P Har inte tränat mycket heller, har inte orkat ta mig i kragen och pallrat mig iväg... Vill inte ha det såhär, förstår inte varför... Vet inte vad det är som skapar det här, det borde ju inte vara såhär... Eller borde det??

Men nu har jag bestämt att det får vara nog, ska en gång för alla erövra den här skuggan... Ska besegra den igen, på riktigt, trycka ner den i det hörn där den hör hemma och aldrig låta den smyga upp på det där lömska sättet igen...

Åh, är så irriterad, ställde mig på vågen här imorse.... Visste att jag gått upp, sånt känner man i kroppen... Men inte fan trodde ja att det skulle vara så mycket... men jotack... 2 jäkla kilo... Vågen stannade allså 1 kg från panikgränsen... Detta innebär allså att det kommer bli hårda veckor framöver, har 8-10 kg att göra mig av med på 8 veckor... Detta är klart fullt möjligt, men visst, kan ju disskuteras om det är bra.. men men... Ska fan vara smal när vi entrar flygplatsen på cypern... så det så!!

Sen är det den där jäkla tentan vi har på lördag.. Det är lixom bara att begrava sig i böckerna.. Fan va mycket det var... sen är det två veckor tills det är dax för nästa.. *suck* Tur att det inte är så långt kvar på terminen nu iaf...

Och så snöar det ute... Fan, helt klart att livet kunde vara bättre... men men.. blir bra iaf, bara man sliter lite för det... :)

Vart tog jag vägen? Har plötsligt insett vilken hemsk människa jag blivit.. Det hände något där på nyårsafton när jag o L lovade varandra att nu är det slut med mat-slarv, nu är det regelbundet och nyttigt som gäller... Och att det skulle vara slut på destruktiva relationer till killar, och att träning skulle ta 8 timmar i veckan, massa pluggande och alkohol max 3ggr/månad... o.s.v

Jag har hållit ett av de löftena iaf... Men brutit mängder av sådna som jag inte ens gav där under fyrverkerierna på Nybron...

Från att ha varit en tjej som lever på nyttig viktväktar mat, tränat regelbundet och allsidigt, pluggat hårt och jobbat extra, föredragit mysiga hemmakvällar framför krogen, fantiserat om bröllopp och blöjbyten... så har jag nu funnit mig själv i nåt helt annat... Vart är hon?

Jag har förvandlats till nåt pucko utan djup som lever på pulverdrinkar, frukt och japansk mix... tränar mängder (det var löftet ja höll iaf!) Festar minst en gång i veckan... Relationer till killar ska vi f*n inte ens prata om... pallar inte mer! Och ungar.. gahhhha...( ryser vid tanken på att inte kunna lämna tillbaka dem till mamman när de börjar gnälla!) Och här nånstans på vägen har det smitit in fula ovanor, som en cigg när det är lite jobbigt och kaffe för att orka dagarna... Vart tog jag vägen?

Jag som alltid förespråkat ett "rent" liv, utan ciggaretter, kaffe eller andra "droger" och som förespråkar att man ska sluta bygga lista när det inte rymms på båda händerna längre och att utseende inte är det viktigaste och att utbildning är a-o här i livet...

Jag har blivit yta... var det för att jag inte kände att jag dög? Var det för att masken inte längre faller av? Är det för att jag inte orkar möta den jobbiga sanningen? Är det för att jag lever ikapp det jag missade en gång för länge sen? Eller är det helt enkelt jag?

Är det jag att vara sån? Att vilja vara yta? Att inte vilja vara bara djup och grubbel? Kanske är jag helt enkelt bara lite party?!

Men jag blir arg på mig själv när jag inser att vad det än är som gjort att jag blivit såhär gör att jag slutat ta hand om min kropp... Nu är det konstigt nog viktigare att vara smal och snygg än att vara kurvig och hälsosam?!

Och jag vet att det är helt galet... men jag är iaf medveten om hur det är... Och egentligen tror ja att jag vet vad som framkallade allt det här med... Och personen som var me o petade där är ju egentligen inte värd det?!

För vettiga, ansvarsfulla, jordnära, ödmjuka, omtänksamma, osäkra, sårbara, funderande Malin finns fortfarande där inne bakom fasaden av höga klackar, shyssta kläder, masker av smink och ett enormt påklistrat leende... jag har bara glömt hur hon ska få komma fram igen...