jag har en affär...

Hemska hemska jag är otrogen!

Jag har i hemlighet haft personliga stunder med nån annan...

Jag delar hemlisar och funderingar med nån ny...

Blogg...

på emlinn.bloggspace.se

händer det oxå grejer nu...

Suck! Ja.. det var min kommentar om det...

4 veckor... Sen får man väl se vad som händer...

4 veckor, mycket kan hända...

4 veckor... lång tid, kort tid? Återstår helt enkelt att se....

alltså jag stör mig på mycket... Och just nu stör jag mig på hur detta samhälle fungerar... Hur kommer det till exempel att nyttig mat är dyrare än onyttig mat, jag menar, det blir ju billigare att köpa ett kilo mamma scans köttbullar eller ett kilo korv än att äta rent kött?! Och att köpa ekologiska produkter, vilket iaf jag verkligen skulle vilja göra mera drar iväg flera hundralappar i månaden för att det är så dyrt! Och visst är det nu dyrt att åka bil, visst håller jag med om att priserna är helt galet höga nu, men ändå, rätt bra... Kanske tänker folk en gång extra innan de tar bilen till affären... Man kan ju hoppas iaf! Och att folk tänker efter en gång extra innan de tar bilen till nåt resemål i nån annan stad, kanske är det bekvämare att åka bil, men å andra sidan så är samåkning med tåg och buss betydligt mer miljövänligt! Så på ett sätt hoppas jag faktiskt att bensinpriserna inte kommer att gå ner.... (kommer väl att hatas att sveriges bilägare för det uttalandet) :P

Men som sagt, är man en medveten konsument så kan man spara mycket på vår miljö och sin egen kropp... Men varför måste det vara så dyrt? och nu är det framförallt mat jag tänker på... 

" Är detta dödens väntrum?"

Den lilla damen jag just hjälpt tillbaka i sängen ser mig i ögonen och säger detta... Vad svarar man?! Hur gör man för att inte skoja bort det eller förneka att det faktiskt kan vara så... Det enda jag säger är: "känns det så?" damen suckar och jag håller hennes hand en stund och säger att vi får hoppas på att det inte ska vara så...

Jag vet inte om det var rätt av mig att säga så

Detta möte, denna mening satte spår i mig till funderingar och nånstans kom jag fram till att dödens väntrum egentligen är här och nu, hela tiden, livet är ju egentligen dödens väntrum. Det finns ingenting som säger att jag kommer leva tills jag är 90 år och ligga sjuk på en avdelning innan jag dör, det finns inga garantier för att jag kommer att vara frisk och vital tills jag blir riktigt gammal... Egentligen kan ju döden inträffa överallt på de mest bisarra sätt och situationer, man kan bli påkörd imorgon, krocka med bilen i helgen eller så sätter kroppen ett spår och utvecklar nån diagnos med en snabb utgång från livet.. Så egentligen, är vi inte alltid någonstans i dödens väntrum?

Man kanske borde skaffa sig en ny blogg... Den här har ju varit med ett tag, kanske skulle inspirationen komma tillbaka om man fick jobba lite med nåt nytt? Skapa nya sorters inlägg... Göra nåt mer skoj... Skriva lite andra sorters inlägg och tänka i lite nya banor?! Nåt borde hända lixom, detta börjar kännas "som vanligt".... Jaja, tål att tänka på, men ändå... Bloggen är ju lite som en dagbok och förr eller senare tar ju sidorna slut och man måste börja på en ny..... eller så har jag två... Kanske ska styra upp min gamla igen...  Som sagt, det tål att fundera på... Stora beslut detta :P

Ja, ibland flyter det faktiskt bara på riktigt bra... På flera, många ja nästan alla sätt...  :D Tror inte att det inte är nånstans i livet där det inte känns helt okej just nu faktiskt... rätt otroligt, det händer alltså... =)

Det fashinerar mig att livet kunde ha sett helt annorlunda ut om man bara flyttar händelser en sekund eller två.

På midsommardagen skulle min bror med tåget till Sthlm och fick skjuts in till stan i god tid, väl på centralen ringde han och hade glömt sin mobil... Vad hade hänt om han inte hade glömt mobilen? Vad gör han utan mobilen? Han måste ha mobilen. Jag och min låssasmorbror tar tag i problemet och bestämmer oss för att köra ett race in till stan och försöka hinna lämna mobilen. Dock har mamma som skjutsat bror tagit med sig bilnycklarna till båda våra bilar och den stora står placerad längst ut, även min mosters bil står i vägen, så ett bilpusslande startar för att få ut bilen vi ska åka med... (3 minuter) Sen bär det av, fort går det, hela vägen fram tills vi hamnar bakom en cab som ironiskt nog har en registreringsskylt med texten " SMILE", regnet öser ner och han kör i 40 på 60 väg och vi kan inte köra om på grund av att i Eskilstuna finns inte en enda korsning utan bara rondeller -Överfuckinrallt... ( 2 minuter till) Jag blir knäpp på dem! Iof stör jag mig på örebros alla trafikljus med, men ändå... Hursom så kommer vi till stationen, tåget står fortfarande kvar och jag rusar ur bilen och springer som en galen längs med tåget för att se om bror gått på, han står dock och väntar på framsidan av stationshuset och när jag ropar lunkar han mot mig och tåget börjar rulla bakom mig... Det var 20 sekunder det hängde på... det var gubben som körde Smilebilen, det var mamma som tagit med sig båda bilnycklarna, det var rondellerna, det var att vi parkerade på fel ställe på station som avgjorde, om jag vågat slita tag i konduktören och sagt, ge mig 20 sekunder!!!... Och brorsan var in i sthlm förrns 4 timmar senare bara för det... Nog var det hans eget fel att han glömde mobilen och man får väl hoppas att han känner efter i fickorna en extra gång nästa gång.. Men ändå, att det är sådna små saker som kan vara avgörande...

Det kan gälla större saker, jag menar... Hur många gånger har man inte undkommit döden med en sekund när man susar över gatan med cykeln eller genom en korsning med bilen? Det är lixom slumpen, det handlar om små små beslut och händelser på vägen som gör att vi står just där vi står idag...  Är det bara jag som tycker att det är lite häftigt??!!