Hon blundade, kände efter...

Försökte minnas känslan, den där känslan som infann sig när hon var mindre... När hon som 14 åring såg Johan passera genom skolans café, en känsla av att falla, svimma, glömma bort att andas av åtrå... försökte minnas känslan av fjärilar i magen, att inte kunna sluta le och av att sväva på små rosa moln. Det var länge sen nu, mycket länge sen, för länge sen den känslan var besvarad....

Hon kramade kudden, ansikten passerade över hennes näthinnan... Slösade hon bort sig själv i jakten på den rätta?! Jagade hon nummer för bekräftelse?!

Minnen, erfarenheter, män och kärlek.... 

En kort stund kramade det till runt hennes hjärta, hon längtade nu, efter trygghet, en varm fast famn, att älska och att älskas tillbaka...

Rädslan var fortfarande stor, att såras är grymt och det hade skadat henne innan att visa sig sårbar, det hade skadat henne innan att försöka lita på någon.... Hade sveken skrämt henne från att känna? Skulle någon älska henne på riktigt någon gång? Skulle hon våga älska fullt ut igen? Skulle hon våga ge sig själv och sitt hjärta till någon igen?

Hon kramade kudden...

Suckade...

Hon levde nu, här och det som händer händer och det som inte händer klarar hon sig utan!! Jag fyller mitt liv ändå intalade hon sig...