Att hitta den rätta verkar vara ett riktigt heltidsjobb.... Många grodor att kyssa.. Många hjärtan att krossa... ett hjärta att läka!!! Många namn att minnas, ansikten att bevara i sitt inre.... Ja, ett jäkla jobb är det allt!!

Men men, den dan han står där så var det säkert värt besväret!!!=)

Hon gick med nerböjt huvud mot huset, hon kunde urskilja ljuset från köksfönstret där framme... Hon drog luvan längre ner över ansiktet i ett försök att gömma sig från den råa kalla vintern.

Kylan bet i kinderna och läpparna sved. När hon var liten tjatade hennes mamma alltid om att hon inte skulle slicka på läpparna när det börjar bli vinter, men likväl glömmer hon det alltid... Hon borde ju lärt sig nu, av erfarenheten. Men vintern lär hon sig aldrig, lär sig aldrig förstå mörkret, kylan, bylsiga kläder och förfrusna tår...

Det var mörkt ute nu, det var alltid mörkt nu, det var som om dagen inte riktigt ville visa sig, hon kunde inte riktigt dra sig till minnes om när hon såg solen senast, kändes som evigheter sedan...

Hon saknade sommaren och värmen och hon förbannade vintern och landet hon fötts i, hon förbannade sig själv för att hon inte skulle ha råd att köpa en ny vinterjacka i år och hon förbannade sig själv för allt var precis så som hon inte ville ha det i sitt liv just nu... Förbannade röran, förbannade energibristen och hans ord.. orden som skurit som knivar i hennes hjärta.

Hon gick argt den snöklädda grusvägen hem mot föräldrarnas hus, de hade plogat, men det låg redan ett lager nysnö på marken... Hur kunde det bli såhär? Det var inte planen, det hade aldrig slagit henne att hon som vuxen skulle flytta tillbaka till sitt flickrum för att någon slutade älska henne och för att hon inte klarade av att älska sig själv...

Vinterns kalla hand svepte över henne i mörkret, det blåste en kall vind genom jackan och hon rös... Plötsligt gav marken vika och hon föll handlöst mot den frusna marken. Hon landade på magen och kravlade sig klumpigt över på rygg och tänkte att hon nog slagit sig illa.  Men ingenstans gjorde det ont. Ingenstans där hon kunde peka och säga : Plåstra om mig här, det blöder! Men innan hon visste ordet av grät hon... Inte för att det gjorde ont utan för att chocken skakade liv i hennes sinne igen. Väckte en känsla efter all tomhet och meningslöshet. Sorg!  Tårarna strömmade varma ner mot hennes hårfäste, det sved i skinnet och irriterade henne när de rann ner i öronen. Hon grät högt ut i mörkret, hon tyckte sig urskilja ekot av gråten mellan träden, hon konstaterade att gråt har en egen smak...  Och i vinterkylan frös tårarna till is och mellan träden stannade gråten som ett evighetsläte... Och där i snön lämnade hon det bakom sig och gick vidare i livet... väntandes på våren och den nya kärleken...