Hon gick med nerböjt huvud mot huset, hon kunde urskilja ljuset från köksfönstret där framme... Hon drog luvan längre ner över ansiktet i ett försök att gömma sig från den råa kalla vintern.

Kylan bet i kinderna och läpparna sved. När hon var liten tjatade hennes mamma alltid om att hon inte skulle slicka på läpparna när det börjar bli vinter, men likväl glömmer hon det alltid... Hon borde ju lärt sig nu, av erfarenheten. Men vintern lär hon sig aldrig, lär sig aldrig förstå mörkret, kylan, bylsiga kläder och förfrusna tår...

Det var mörkt ute nu, det var alltid mörkt nu, det var som om dagen inte riktigt ville visa sig, hon kunde inte riktigt dra sig till minnes om när hon såg solen senast, kändes som evigheter sedan...

Hon saknade sommaren och värmen och hon förbannade vintern och landet hon fötts i, hon förbannade sig själv för att hon inte skulle ha råd att köpa en ny vinterjacka i år och hon förbannade sig själv för allt var precis så som hon inte ville ha det i sitt liv just nu... Förbannade röran, förbannade energibristen och hans ord.. orden som skurit som knivar i hennes hjärta.

Hon gick argt den snöklädda grusvägen hem mot föräldrarnas hus, de hade plogat, men det låg redan ett lager nysnö på marken... Hur kunde det bli såhär? Det var inte planen, det hade aldrig slagit henne att hon som vuxen skulle flytta tillbaka till sitt flickrum för att någon slutade älska henne och för att hon inte klarade av att älska sig själv...

Vinterns kalla hand svepte över henne i mörkret, det blåste en kall vind genom jackan och hon rös... Plötsligt gav marken vika och hon föll handlöst mot den frusna marken. Hon landade på magen och kravlade sig klumpigt över på rygg och tänkte att hon nog slagit sig illa.  Men ingenstans gjorde det ont. Ingenstans där hon kunde peka och säga : Plåstra om mig här, det blöder! Men innan hon visste ordet av grät hon... Inte för att det gjorde ont utan för att chocken skakade liv i hennes sinne igen. Väckte en känsla efter all tomhet och meningslöshet. Sorg!  Tårarna strömmade varma ner mot hennes hårfäste, det sved i skinnet och irriterade henne när de rann ner i öronen. Hon grät högt ut i mörkret, hon tyckte sig urskilja ekot av gråten mellan träden, hon konstaterade att gråt har en egen smak...  Och i vinterkylan frös tårarna till is och mellan träden stannade gråten som ett evighetsläte... Och där i snön lämnade hon det bakom sig och gick vidare i livet... väntandes på våren och den nya kärleken...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...