Det har varit vinter i tre dagar nu! Mörkret ligger kompakt över sverige större delen av dygnet, visst kan doften av tändstickornas svavel och stearinljusen anses mysiga. Men jag saknar solens ljus!!

I tre dagar har snön klätt den hårda jorden, i tre dagar har vi pulsat genom snön, halkat över isar och hållit blicken stint riktad framför våra fötter....

Som ett skydd, som ett försvar... Som ett sätt att glömma omvärlden!

Vill inte möta din blick när jag möter dig där ute, vill inte att du ska se mig såhär, frusen, stel, trött, klädd som en fågelskrämma och michellingubbe... Vill inte att du ska se mig falla, halka, vill inte att du ska notera att det var just jag... Just jag, som varje år besegras av den, vintern... Som snubblar fram på den ojämna marken som halkar på de isiga fläckar den lämnar som spår....

Jag ligger i min säng för länge på morgonen bara för att slippa vinkla persiennerna och bli besviken över att det fortfarande, är blött, kallt, vitt, mörkt.... I min varma säng stannar jag för att minnas känslan av när den varma luften bäddar kring mig...  Ligger där under mina dubbla täcken och längtar efter den dag då ett lakan räcker för att värma mig...

Jag spenderar timmar av dagen i duschen och väntar och hoppas att min kropp ska tina, mjukas upp och kunna värma någon igen....

Och jag öppnar min garderob och inser att inte ens den är anpassad till denna tid på året... Tar fram bikinin, låter handen smeka  solklänningarna som hänger på rad, stoppar fötterna i sandalerna med de höga klackarna och längtar efter mig, så som jag ser mig själv, så som jag trivs...

Sen drar jag på mig ett par jeans, de sitter illa.. En varm bylsig ful tröja passerar spegeln och hajar till.. Är det jag?? Snömannen?? Monstret från de snöklädda bergen? Häxan i vinterland?? Rudolf med röda mulen? Nej nån måtta får det vara... Men ful känner jag mig!! Jaja, skiter i vilket så länge jag inte behöver frysa sönder min kropp...  Och så kängorna.. De förbannade jävla kängorna som ser ut som fartyg på fötterna, klumpiga är de och klumpigt tar man sig fram... Stel som om någon stelopererat höfterna på en, för att inte falla, halka, låta sig slås ner av vintern....

Öppnar dörren till skafferiet, längtar efter jordgubbar och melon... Lussebullarna ger mig halsbränna och mat vill jag inte ha... Vintermat, soppa, julskinka, gratänger, kött.... Uhh... passar inte min mage, den vill ha sallad... Kallt och fräsht...

Och varje år tar du liv.... I trafiken, snösportsolyckor, gamla som faller eller blir sjuka, någon som äter lite för mycket skinka och täpper igen blodkärlen med fettet, de som inte orkar bära det mörker du för med dig...

Och jag längtar efter att du ska passera igen... Och jag saknar värmen, nr jag sluter mina ögon far jag genom tanken till en solig strand vid ett turkosblått hav och jag pressar ögonlocken hårt samman, för att slippa inse sanningen... Att vintern är här nu, för att stanna ett bra tag framöver! Och jag kommer sakna sommaren, varje minut den är här!!

... Bekymmersamt!

*gäsp*