Det har varit vinter i tre dagar nu! Mörkret ligger kompakt över sverige större delen av dygnet, visst kan doften av tändstickornas svavel och stearinljusen anses mysiga. Men jag saknar solens ljus!!

I tre dagar har snön klätt den hårda jorden, i tre dagar har vi pulsat genom snön, halkat över isar och hållit blicken stint riktad framför våra fötter....

Som ett skydd, som ett försvar... Som ett sätt att glömma omvärlden!

Vill inte möta din blick när jag möter dig där ute, vill inte att du ska se mig såhär, frusen, stel, trött, klädd som en fågelskrämma och michellingubbe... Vill inte att du ska se mig falla, halka, vill inte att du ska notera att det var just jag... Just jag, som varje år besegras av den, vintern... Som snubblar fram på den ojämna marken som halkar på de isiga fläckar den lämnar som spår....

Jag ligger i min säng för länge på morgonen bara för att slippa vinkla persiennerna och bli besviken över att det fortfarande, är blött, kallt, vitt, mörkt.... I min varma säng stannar jag för att minnas känslan av när den varma luften bäddar kring mig...  Ligger där under mina dubbla täcken och längtar efter den dag då ett lakan räcker för att värma mig...

Jag spenderar timmar av dagen i duschen och väntar och hoppas att min kropp ska tina, mjukas upp och kunna värma någon igen....

Och jag öppnar min garderob och inser att inte ens den är anpassad till denna tid på året... Tar fram bikinin, låter handen smeka  solklänningarna som hänger på rad, stoppar fötterna i sandalerna med de höga klackarna och längtar efter mig, så som jag ser mig själv, så som jag trivs...

Sen drar jag på mig ett par jeans, de sitter illa.. En varm bylsig ful tröja passerar spegeln och hajar till.. Är det jag?? Snömannen?? Monstret från de snöklädda bergen? Häxan i vinterland?? Rudolf med röda mulen? Nej nån måtta får det vara... Men ful känner jag mig!! Jaja, skiter i vilket så länge jag inte behöver frysa sönder min kropp...  Och så kängorna.. De förbannade jävla kängorna som ser ut som fartyg på fötterna, klumpiga är de och klumpigt tar man sig fram... Stel som om någon stelopererat höfterna på en, för att inte falla, halka, låta sig slås ner av vintern....

Öppnar dörren till skafferiet, längtar efter jordgubbar och melon... Lussebullarna ger mig halsbränna och mat vill jag inte ha... Vintermat, soppa, julskinka, gratänger, kött.... Uhh... passar inte min mage, den vill ha sallad... Kallt och fräsht...

Och varje år tar du liv.... I trafiken, snösportsolyckor, gamla som faller eller blir sjuka, någon som äter lite för mycket skinka och täpper igen blodkärlen med fettet, de som inte orkar bära det mörker du för med dig...

Och jag längtar efter att du ska passera igen... Och jag saknar värmen, nr jag sluter mina ögon far jag genom tanken till en solig strand vid ett turkosblått hav och jag pressar ögonlocken hårt samman, för att slippa inse sanningen... Att vintern är här nu, för att stanna ett bra tag framöver! Och jag kommer sakna sommaren, varje minut den är här!!

 

Fortfarande anonymt karlelände, 18

29 november 2007 02:33

Och varje år tar sommaren och värmen liv, gamla människor, vars hjärtan inte orkar, i trafiken dör folk också, för att inte tala om alla drunkningsolyckor, och alla skolelever som har sommarlov, och då passar på att supa till! Och en massa annat. Folk dör under alla årstider, och de flesta av dödsorsakerna har ingenting med väder och vind att göra, det är bara ursäkter vi kommer upp med, för att dämpa vårt dåliga samvete. Tyvärr.

Själv så måste jag säga att jag är benhård höst- och vintermänniska, står inte ut med våren och sommarn, så mycket insekter, och värme. Men, vi är alla skapta olika. :)

 

emlinn

29 november 2007 16:30

Anonymt karlelände, jag tackar för dina kommentarer!! :) Och håller med, visst är det tur att vi alla är olika och du har så rätt i att även sommaren tar liv!! =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...