Han tog hennes haka mjukt i sin hand.

Hon kände doften av honom och tårarna rann allt fortare, som pärlor.

Små pärlor av glas fångade han i sin hand, så sköra. Sköra som hennes hjärta.. Han samlade dem där, sparade dem, som om de vore av värde...

"Vad gråter du för?" frågade han mjukt, hon hörde omtanken i hans röst men hon visste att det inte spelade någon roll. Inget spelade någon roll längre. Det spelade ingen roll om han brydde sig, tyckte om eller kände ansvar för henne.  För han älskade henne inte.

"Vad det än är så kan det inte vara värt det.." försökte han.

Då såg hon upp, såg på honom med bedjande blick, bet ihop käkarna hårt och teg.

- För att du är ett sånt förbannat pucko som inte älskar mig, om du visste hur många tårar jag fällt för dig, skulle du förstå då? Förstå vad det är värt, vad du är värd för mig?- tänkte hon medans hon såg honom i ögonen och hoppades på att han inte skulle förstå sanningen.

Hon teg, lät sin hemlighet om hans värde stanna bakom slutna läppar.

Det är säkrast så.

Det gör minst ont så.