Jag är så trött... Igår när jag gick hem från jobbet kändes det som att jag skulle svimma och kräkas.. hela världen gungade och träning var bara att glömma... Det fanns ingen energi över till det... Idag, efter elva timmar sömn mår jag fortfarande illa och är typ så trött att jag skulle kunna bädda ner mig och sova ett par timmar till... Och jag funderar på vad jag gett mig in på.... Vill jag verkligen jobba med detta? Vill jag verkligen möta frustrerade anhöriga till patienter? Vill jag verkligen slita sönder min kropp när jag vänder alldeles för tunga patienter i sängen? Vill jag jobba såhär oregelbundet? Vill jag jobba i en sektor där besparing är mer regel än undantag? Där resrserna inte räcker till vilket leder till frustration både hos patienter och personal? Som skapar en miljö som inte alls är patientsäker...

Jag vet inte... Jag tror inte det, jag tvivlar... Oavsett så kommer jag aldrig aldrig aldrig stanna vid att vara undersköterska eller sköterska... Ska jag vara kvar i landstinget så blir det en vidareutbildning och jobb på nåt ställe där resurserna finns, som iva eller nåt... För detta är inte min grej, det håller inte! Om jag ska vårda människor så vill jag kunna göra det bra annars kan jag lika gärna göra nåt annat... Och nu är det nåt jag överväger... För jag vill inte jobba och vara så trött och frustrerad att tålamodet tryter... För det är inte okej, det är aldrig okej! Men nu förstår jag hur det kommer sig att det finns så många trötta, irriterade och otrevliga sköterskor ute i vården iaf... Eller en av anledningarna till det iaf!

*längtar efter ledigt*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...