Det fanns en tid i livet, när orden brännde

När orden i en sång brännde hål i mina trummhinnor och skapade gångar rakt ner i mitt hjärta...

Det fanns nätter när mina läppar utalade orden för att få dem sagda

Inför öron utan hörsel, inför ögon utan syn...

Det fanns dagar när orden sprutades ner från mina fingrar, på ett tomt papper som fylldes lika fort som mina ögon med tårar, som mitt hjärta fylldes från oersättlig kärlek till oändlig sorg....

Det fanns dagar när jag behövde orden... för att överleva!

Det fanns dagar när orden fick mig att hålla mig sysslesatt för att inte drunkna i allt omkring....

Jag saknar orden ibland... Men de berör inte som de gjorde förut, har inga ord att fylla tomma ark med längre...

De säger att det är bra... Kanske, va vet jag?!