Hon stirrade på kortet... Kvinnan på kortet log, men det fanns inget vackert över hennes leende, hon såg obekväm ut, nervös och stel... Glimten i ögat var som borta, kvar fanns en blick full av osäkerhet och oro...  Hon svalde!

Hur kunde hon låta det gå så långt? Hon stirrade på bilden och gick fram till spegeln... Stirrade på samma kvinna i den och konstaterade att det här var ett ansikte som var nytt för henne... Ett ansikte hon inte tyckte om att se, en blek person, en person som tappat bort charmen och enkelheten med livet, den lätta ytligheten som kan förgylla vardagen och förenkla den lite...

Hon såg ner på sig mage, sina höfter och hatade... Hatade det hon tillåtit sig att bli... Det hon låtit kroppen förvandlas till. Och hon skämmdes! Skämmdes över sig själv, över sin misslyckade kropp, över sin brist på diciplin... När gick det så fel?

Nånstans inuti visste hon, hon såg den stund när allt hade fallit samman på sin näthinna... Såg honom försvinna bakom en husknut... Svalde och tänkte, att nu spelar inget någon roll längre.. Nu behöver jag inte bry mig längre! Hon hade fallit ihop i en hög av ben och tårar... En ihålig människa utan honom som fyllde ut henne...

Hon fyllde sig själv... Med fel saker.... Saker som skadat henne mer än de gjort henne gott...

Hon stirrade på kvinnan i spegeln.... Mörka ögon stirrade tillbaka, osminkade, lite rödkantade av trötthet och skam. Håret hängde i bruna tråkiga stripor runt det alldeles för formlösa ansiktet, kroppen, som barbamamma ungefär tänkte hon och nöp tag i en valk runt midjan... Äckligt!! Äckliga fett!! Äckliga odiciplin... Äckliga människa! Vem är du?? Vart tog jag vägen? Jag som jag tycker om mig??

Hon beslöt sig där, i det ögonblicket att detta ögonblick skulle bli precis lika avgörande som när han vandrade ut... Nu skulle denna människa vandra ut igen.. Bli sig själv... Bli något att tycka om, värd att hålla om, värd att älskas....

 

Magnus

7 januari 2008 01:54

De flesta människor är värda att älska. Det är inte vad man är på utsidan som räknas, utan den man är inombords. Den som inte håller med om det, förtjänar fan i mig en käftsmäll, eller åtminstone en ordentlig reprimand.

Och snälla, nedvärdera dig inte så. Det tjänar du ingenting på. Ingen tjänar på det. Du blir bara olyckligare, och gör att du finner fler orsaker att hata dig själv... så snälla, nedvärdera dig inte. Ingen tjänar på det - allra minst du.

 

mari

9 januari 2008 00:08

hej tussiluss, vackert men otroligt sorgligt! du skriver bra, mycket bra! Utgår i från att det inte är dig själv du skriver om, för det vore mkt märkligt, eftersom att jag tycker du är så otroligt fin och vacker! Puss

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...