Okej, nu har diskussionerna kring dödshjälp startat i tidningarna (aftonbladet :P ) startat igen... Nu handlar det om denna kvinna http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article1928499.ab .

Jag kan på en gång säga att jag är för dödshjälp av den anledningen att jag anser att livskvalitet är viktigare än livskvantitet, iaf för mig!

Jag skulle aldrig vilja ligga gammal, obotligt sjuk och helt utlämmnad till andras omvårdnad. Jag skulle inte heller vilja att det var den sista bild jag lämnar efter mig till mina nära och kära. Min största skräck är att dö ovärdigt, utlämmnad, i min egen skit, sönderpumpad med morfin. Då vill jag hellre säga adjö till de jag älskar och få en stark dos av nånting X antal veckor/dagar tidigare och somna in, innan det hinner gå så långt.  Att denna känsla är individuell förstår jag såklart, vissa kanske p.g.a sin religion inte skulle känna att det vore okej, eller av andra etiska anledningar, och så måste det ju få vara. Ingen annan än en själv har ju rätten att bestämma över sitt liv, som sagt, även om man är döende så är man den som står vid rodret och styr hur livet ska se ut. -tycker jag!

Självfallet förstår jag problematiken i att införa aktiv dödshjälp, inser vidden av papper som bör fyllas i för att inga misstag ska göras, känslan av att vara den som ger sprutan och dödförklarar personen, anhörigas reaktionen, risken för att den som valt dödshjälp tidigare i livet hunnit ångra sig under sjukdomsförloppet... Och framförallt - när är det okej att ge aktiv dödshjälp?

Och visst kan jag tänka : Har vi rätten att leka med döden på det sättet? Men man kan faktiskt vända på frågan: Har vi rätt att leka med livet på det sätt vi gör när vi jagar dagar med pumpande hjärtan ? 

I sverige är det ju etiskt korrekt att alltid värna om livet, oavsett kvalitet. Man ska hålla någon vid liv så länge det bara är möjligt. Man utvecklar metoder som gör att människor kan återupplivas om och om och om igen och opereras och få livet tillbaka på nytt och allt vad det är. Och visst är det bra och fint att man kan rädda liv särskilt hos de som är unga, som har ett helt liv framför sig. Men ibland kan jag känna att vi tar makten över liv åt andra hållet istället. Jagar vi inte ibland livet till det yttersta??! Det är som att det vore fult att dö, som att det vore väldigt oansvarigt och fyllt med skuld att dö i förtid. Sjävfallet förstår jag att anhöriga kommer sörja och antagligen aldrig kommer att komma över det inträffade, men vi ställs ju alla inför situationer vi inte vill här i livet. Men förr eller senare kommer ju en person som får aktiv dödshjälp att gå bort. Jag menar det är ju  inget som skulle införas på friska människor utan vissa krav på sjukdomstillstånd måste man såklart ställa.

Många undersökningar pekar ju faktiskt oxå på att anhöriga kan känna skuld för att de inte orkar med situationen när någon är döende och känner viss lättnad när döden sedan infriar sig. Så varför drar man egentligen ut på en process som i det stora hela ändå är ofrånkommlig? Varför jagar vi alltid kvantitet före kvalitet?  Jag kan personligen säga att jag hellre lever ett kort liv med kvalitet och upplevelser än ett långt liv utan kvalitet och krämpor.

Men jag är ju som jag är; Jag dör hellre för ung i en upplevelse än gammal utan att ha upplevt nånting!

Jag antar att det finns lika många funderingar och åsikter i denna fråga som det finns liv och situationer på denna jord, men detta är min syn på det hela... Och visst kan jag känna att delar av min livssyn och människosyn kan säga emot endel då och då... Men man kan faktiskt inte ha 100% korrekta resonemang och åsikter, livet är inte svart eller vitt utan oftast rör man sig någonstans i de mer eller mindre gråa zonerna...

Lämna gärna en kommentar om du håller med eller anser att jag är heeeelt ute o cyklar i mina tankar...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...