Det är sådna här dagar jag inser att jag behöver en kille i mitt liv... När datorn är död och jag inte fattar nånting, när cykeln har punka (jag  vet faktiskt inte hur man lagar en sån), när jag är stressad och varken orkar eller hinner laga mat, när jag behöver en famn att hämta energi ur, när jag drömmt mardrömmar och det känns läskigt att gå och lägga sig alleles ensam....

Ja,så är det... Hur kommer det sig egentligen att jag står utan en, var ju otaktiskt av mig?!  :P

Är det inte underligt hur fasligt fort livet försvinner iväg.... Och är det inte underligt hur det kan ta så tvära vändningar, från en period när inget händer till en period när allt sker samtidigt?!

Vissa perioder existerar ingenting som kan liknas vid en kris, vid andra perioder är det bara kris... Och vissa perioder finns ingenting att göra annat än att typ sortera kläderna i garderoben efter färg... Medans det sen kommer perioder när man är glad om man ens hinner tvätta en maskin...

Ne.. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta... tänk om det istället bara kunde vara lite lagom hela tiden istället... Kan man styra sånt själv?? Vore det tråkigt??

Äh jag vet inte... vet inte mycket jag inte ibland.. :P

Det är för sorgligt, funderar på att ta en sväg förbi Asus och skjuta nån eller nåt... Vill verkligen ha min dator nu!!! Måste verkligen ha min dator nu, har inte tid med det här... Fan, den kunde ju lixom inte dött mer olämpligt!

Har ju fått låna en dator av en underbar vän, så himla shysst... Men nu ska den tillbaka...och jag blir handikappad igen....

*frustrationen och stressen växer i lilla mig* Jag HATAR teknik som inte fungerar!!!! Och det blir ju inte bättre av att jag är så stressad så att hela världen snurrar och gungar för mina ögon heller....

Men det ska gå, jag ska fan klara av den här termine.. Har folk gjort det före mig så är det klart jag fixar det... Jag menar, dum är jag inte... Möjligtvis lite slö med jämna mellanrum....