okej, jag vet att jag inte borde klaga.. Gillar verkligen mitt liv, på alla sätt o vis.. Trivs med vad jag gör, vad jag valt att bli och med hur dagarna ser ut, jag trivs med mina tankar just nu och med mig själv oxå... Men så är det den där lilla lilla tanken som ligger som en liten skugga över solen, nämligen ensamheten. Det handlar inte om att jag inte har vänner eller familj och så, det har jag och de är guld värda.. Men omkring mig börjar folk stadga sig, flytta ihop, skaffa barn och leva familjeliv... Och det känns bara ibland som att det bara är jag kvar och det känns så förbannat långt bort!  Om det bara kunde komma nån snart, ta mig med storm och få mig att känna som jag aldrig levt innan jag träffade honom, någon att skratta med, prata med, gråta med, ha roligt med och bara ha det bra med... Nån! Hur svårt ska det vara lixom? vad krävs av honom för att få mig att sväva? Om jag lixom åtminstonde visste vad jag letade efter, vet ju bara vad jag inte letar efter...

O så läser man horoskop för att hålla hoppet uppe, man spenderar timmar på sig själv för att förhoppningsvis bli lite mer attraktiv på marknaden... Men det verkar inte räcka för de relationer jag söker egentligen där innerst inne... Allt rinner ju alltid ut i sanden och blir till ett ingenting och ensamt singelliv igen...

Men men, nu har jag spytt ut den gallan.. nu är det bara att resa sig igen och dra iväg och släppa den tanken! Får fylla tiden med annat ist, tänka är helt klart överskattat...  Har bokat med M att om vi är singlar och barnlösa när jag är 30 o han 34 så får vi väl slå oss ihop och skaffa ett par små... Backup-planer är alltid bra att ha... :P

ne, out of here again!

Ciao

 

maddlur

2 september 2008 12:31

Tror du vi någonsin kommer ifrån denhär jävla ensamheten? Jag börjar tvivla....


Men du är inte ensam, det vet du!

Bamsekram!

http://maddlur.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...