Inatt drömde jag att jag var mamma - ensamstående mamma! Och en värdelös sådan med... Jag flängde runt med ungen mellan städer och lejde in min egen familj som konstanta barnvakter och glömde nappflaskor och mediciner , tror inte ja mata ungen en enda gång i drömmern heller faktiskt... :P  MEN en sak som imponerade mig i drömmen var hur engagerad min kära mor var, hon köpte saker och tog hand om honom.. För det var en han-bebis... En söt sådan och trots att det bara var en dröm så tyckte jag om honom...

Men drömmen skrämmer mig lite, antagligen bottnar den i att typ alla vänner och bekanta är så seriösa i sina liv med sambos och bebisar och i många fall även hus... Och här sitter ja i min studentlya, singel ut i fingertopparna, barn hus och giftemål känns ungefär lika avlägset som sydpolen... Ok, inte onåbart, men ändå ganska långt bort...  Och det som får mig att fundera lite är att jag tror inte jag vill ha det på nåt annat sätt heller... Det skulle vara om det smäller till och mannen i mitt liv kliver in och säger Hej... Kanske kommer jag då att börja fundera och kanske ändra mina tankar kring detta... Men grejen är att jag har det rätt bra, både som student och singel och ICKE-mamma....

Visst känns det konstigt när man går ner på stan och fikar med två mamma-kompisar, de har ju nåt helt annat som pågår i sina liv än vad som pågår i mitt...  I deras liv står inte tentaångest,ensamångest, träning, dejting och festande i fokus.. och i mitt känns inte blöjexem, huslån, problem med olydiga barn och barnmat särskilt aktuellt heller...

Nu låter det ju typ som att jag inte vill bli mamma eller ens kommer bli en bra sådan, men självklart vill jag bli mamma.. som jag brukar säga "det är min rättighet med dessa mensplågor" Och jag är helt säker på att jag kommer bli en förbannat bra mamma på många sätt o vis när det väl är dax, tror jag kommer bli en mamma som gör massa grejer med sina barn... Men i mitt liv ligger det inte först på agendan just nu iaf...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...