Nu har jag bestämt mig... jag vill förlösa barn!

Jag är totalt jättefashinerad av allt det som hör graviditeten och förlossningen till. Det är något som alltid intresserat mig och sen jag började plugga till sjuksköterska har det blivit klarare och klarare vart jag kommer att sluta...  Och efter gårdagen med barnmorskan på vårdcentralen blev jag ännu mer säker... Jag kommer också att bli barnmorska!

Jag kan inte tänka mig ett häftigare jobb... Att få känna på blivande mammors magar för att känna en liiiiten människa där inne, att få dela föräldrarnas förväntningar om barn och förlossning och graviditet.. Att få följa när par blir familjer och ett barn växer sig redo för världen...

Att sedan få vara med när man förlöser barnen verkar ju hur häftigt som helst, jag började nästan gråta igår när barnmorskan ingående och engagerat berättade om hur förlossningen förväntas gå till...

jag vill oxå!!!

Jag vill vara gravid, jag vill föda barn.. men jag tror inte jag vill ha barn egentligen, det där efteråt verkar rätt jobbigt!  får satsa på att bli surrogatmamma eller nåt kanske.. :P

Jag har en rätt romantiserad bild av det där med graviditet och förlossningar tror ja, jag ser allting framför mig på ett perfekt vis, den stöttande mannen, kvinnan i svåra smärtor och barnmorskan som hejjar på och barnet som kommer ut till världen, till föräldrar som får ta emot det i sina armar och ge det sin kärlek och möta människan där innuti...

Ja, det vill jag uppleva....

Det vill jag jobba med!!!  Jag menar, det är få förunnat att få vara med och dela människors största ögonblick i livet...  jag skulle vara nöjd... förhoppningsvis alla dagar då inget gick fel....

Jag fick en flashback...

En bild och en känsla från min barndom infann sig... jag hade en bra barndom, hade turen att få växa upp i ett stort hus med "balsalar" i, i mina ögon var rummen enorma, visst var de stora, men balsalar skulle ja nog inte kalla det för idag... men när vi flyttade till mitt som jag ser det barndomshem skulle jag fylla 5 år och allt var större i mina ögon och det var sommar... det var en sådandär idyllisk svensk sommar så solen sken konstant...

Pappa renoverade dygnet runt och jag och min syster fann ro hos morfar och hans sambo på landet tills vi kunde flytta in i vårt nya fina hus... Ett hus som jag kom att älska, ett hus som jag grät så mycket att jag var tvungen att stanna bilen för att inte köra av vägen när jag lämnade det sista gången. Ett hus som det tog 2 år innan jag klarade av att passera det utan att börja gråta av saknad...

I det huset där jag kände varje gömma, varje prick i taket och varje fläck på väggarna... Mitt hem! Ett tryggt hem.. nästan alltid!

Jag minns mina sommrar där...

Minns hur jag vaknade av solen som sken in bakom och lite igenom rullgardinen, den fula gröna rullgardinen.. Hur jag smög mig ner på nedervåningen och tittade på tippen... det där sommarmorgonsprogrammet där man fick lära sig om sopsortering! Typisk svensk miljöhysteri i början på 90- talet då man trodde att hårspray var det farligaste för miljön...

Minns hur jag åt frukost på den solvarma altan, minns hur det varma träet kändes mot min solbruna mjuka barnhud... Och jag minns mamma i sin mintgröna morgonrock, med fruktansvärd morgonfrisyr läsandes tidningen på trappan...

Och jag minns känslan av att gunga....

Minns ni hur det kändes att gunga barfota, att sätta upp de små skitiga fötterna på det stora solvarma däcket och gunga?  eller när man satt ner och lät vinddraget som blev av farten när man gungade smeka över de solbrända fötterna? Och känslan av att hoppa från en gunga i fart och landa i gräset på bara fötter?

Och jag minns när jag cyklade omkull och skrapade knäna så illa att mamma varje morgon fick spola förbandet undet kranvattnet för att kunna lossa på kompressen som vätskat fast...

Och jag minns hur jag och min syster gjorde "varm choklad" utav kärrvatten och resterna av ett förmultnat träd... minns hur jag stack in mina händer i det ruttnande äppelträdet och plockade ut en näve svart jox...

Och jag minns lekstugan där vi lekte Madicken på taket och fikade och hoppade och låssades bryta benet, en kort stund låg vi kvar på marken med brutet ben innan vi klättrade upp och hoppade igen...  Och jag minns hur möblerna i lekstugan såg ut, hur de kändes och hur det luktade där inne, lite sand, lite fukt... Sen minns jag en sommar så den lilla stugan ockuperades av fruktade djur...... Getingar!

Ett stort vitt bo, som en glödlampa mitt i taket! och vi fick inte leka där förräns pappa kommit hem från jobbet och plockat bort det...

Och jag minns när vi byggde kojor i skogen, för att inte tala om den fina trädkojan som pappa sedan hjälpte till att fästa upp i en björk bakom ladugården.. Kojan som blev en fristad... Min fristad och en anledning för mina vänner att komma hem till mig och leka...

 Jag minns cykelturer runt i vilstaspåret, jag minns Systers soliga födelsedagar då vi fick äta jordgubbstårta i trädgården... jag minns pappas tokiga upptåg och ständiga idiotiska skador, som den gången då han snitta upp handen med en kniv och vägrade gå till doktorn, eller när han körde gräsklipparen upp för en dikeskant och voltade med den bakåt eller när han fastnade med tummen i en förlängbar stege och kastade sig bakåt med stegen över sig för att komma loss.. och jag minns hur rädd jag var för att han skulle göra dö... Men han reste sig alltid!!!

Och jag minns hur det kändes att sitta ihopkrupen intill mammas varma kropp sena sommarkvällar när föräldrarna hade besök, höra hennes röst vibrera genom hennes mage... och tryggheten av att få ligga så nära  och känslan av att vara så älskad...

Det är inte alltid man som storasyster får känna sig liten, men i mammas famn kände jag mig alltid liten och speciell...

Och jag minns allt med en värme i mitt hjärta och en önskan om att kunna få ge mina barn allt detta och lite till... Jag vill ge dem fantastiska minnen att se tillbaka på, att le åt, att stärkas av och att berätta om...  Jag vill ge dem balsalar att dansa i och gräsmattor att spela brännboll och fotboll på och jag vill plåstra om deras sköra små knän med kärlek och varsamhet och hålla dem och älska dem och få dem att tro att de är speciella...

Just på det sätt som mina föräldrar fick mig att tro, ett tag..

Tills jag blev tonåring...

men det är en annan historia!!!

det är iaf tur att jag hann köpa hem mitt favoritté lagom till denna förkylning... Finns inget bättre än att sitta och smutta på en kopp varmt fläder och champange- té med en skvätt mjölk i.. Bättre än godis..

*mums*

Så var det dax igen, andra rejäla förkylningen denna vinter... Kanske inte lika våldsam som den jag hade över nyår, men det var nog ingen förkylning utan snarare influensan... men stopp i andningsvägarna, hosta, huvudvärk och snorighet räcker fint för att man ska känna sig rätt kass... Framförallt känns det inge vidare att gå till en vårdcentral och smitta ner alla redan nedsatta patienter. Och i detta skick lär jag ju inte direkt lära mig på något aktivt sätt heller så... Så jag sjukanmälde mig idag...

Det är något som jag verkligen hatar att göra, det känns som att jag lurar de jag arbetar med när jag ringer och gör det, som att jag nog egentligen hade orkat... Får asdåligt samvete!!

Var uppe som vanligt 6.10 imorse och satte i linserna och åt frukost, men sen kände jag att det inte riktigt höll... Så jag bestämde mig efter mycket velande att sjukanmäla mig idag och kanske imorgon, har ju två dagar tillgodo på praktiken i nästa vecka iaf så, så det får väl bli en 5 dagars vecka nästa vecka istället för en tredagars som jag hade planerat....

V verkade hålla med, han tyckte inte jag lät så pigg.. sen sa han att jag  var som en kamin igårkväll och har snarkat fantastiskt hela natten...

Men han tyckte att jag var söt ändå när jag sätt uppkrupen i soffan med dåligt samvete och med snoret rinnandes ur en rödfärgad näsa nu på morgonen...  Andandes korta andetag genom munnen, följt av ett rossel när luften passerade luftrören.. det är väl kärlek?? Söta han.... :)