Så skrev jag tydligen att det i slutändan är killarna med snus o keps jag faktiskt hamnar med i slutändan... Men att jag skulle mogna till och satsa på killarna i rutig skjorta istället....

Sååå... Har omedvetet under året verkat gjort en deal med mig själv... Och nu verkar det som att jag kanske slutar ihop med en snusande, rutig skjorta.... Hur nice vore inte det om det nu blir så lixom? En snus med lite stil och inflytande... :P

Det tyder ju på en viss mognad av mig att lägga ner kepsen och satsa på skjortor istället... :P Men det där med snus... det verkar vara nåt fenomen jag inte kommer ifrån trots att jag kan tjata mig utmattad om hur onödigt, äckligt och onyttigt det är... :P

Idag har jag drabbats av något som är nog så frustrerande... -Koncentrationssvårigheter... När jag sitter ner med min tenta och försöker skriva eller läsa nåt vettigt så glider tankarna osökt iväg åt håll de inte alls ska vara.... Och det knyter sig lite lätt i magen, sådär som om den gjorde en liten kullerbytta och så måste jag anstränga mungiporna för att inte le fånigt...

- nånting kanske är på gång... Nånting kanske kommer hända i mitt liv... En liten magkänsla säger att det kan vara så...

Men det pratar ja inte mer om förrns det är på fast mark... om det kommer dit!

Ensamstående- utan katt.... :(

Det svider i mitt hjärta när jag tänker på att jag ska lämna ifrån mig min älskling.. Vem ska jag nu krama när jag är ledsen eller hålla i tassen på morgonkanten? Vem ska jag prata med när jag lagar mat eller hälsa på när jag kommer hem eller säga "kommer snart!" när jag går nånstans? Vem bryr sig nu om jag kommer hem på kvällen eller inte? Vem väntar? Vem behöver mig nu? Kommer sakna min prins! Kommer sakna honom så det gör ont! Men förhoppningsvis får han det bra, och det är viktigare än att jag och mitt egoistiska sinne spärrar in honom på 25 kvm... Fast nånstans i mitt hjärta så vill jag intala mig att han har det bra, bara jag finns för honom... Men det är väl bara att erkänna, jag är ersättningsbar.. antagligen även för Cesar!!! - Men en sak är säker och det är att jag aldrig kommer kunna ersätta honom!

"You can close your eyes to things you don´t want to see, but you can´t close your heart to things you don´t want to feel...."

-And it´s very much complicated....

okej, jag vet att jag inte borde klaga.. Gillar verkligen mitt liv, på alla sätt o vis.. Trivs med vad jag gör, vad jag valt att bli och med hur dagarna ser ut, jag trivs med mina tankar just nu och med mig själv oxå... Men så är det den där lilla lilla tanken som ligger som en liten skugga över solen, nämligen ensamheten. Det handlar inte om att jag inte har vänner eller familj och så, det har jag och de är guld värda.. Men omkring mig börjar folk stadga sig, flytta ihop, skaffa barn och leva familjeliv... Och det känns bara ibland som att det bara är jag kvar och det känns så förbannat långt bort!  Om det bara kunde komma nån snart, ta mig med storm och få mig att känna som jag aldrig levt innan jag träffade honom, någon att skratta med, prata med, gråta med, ha roligt med och bara ha det bra med... Nån! Hur svårt ska det vara lixom? vad krävs av honom för att få mig att sväva? Om jag lixom åtminstonde visste vad jag letade efter, vet ju bara vad jag inte letar efter...

O så läser man horoskop för att hålla hoppet uppe, man spenderar timmar på sig själv för att förhoppningsvis bli lite mer attraktiv på marknaden... Men det verkar inte räcka för de relationer jag söker egentligen där innerst inne... Allt rinner ju alltid ut i sanden och blir till ett ingenting och ensamt singelliv igen...

Men men, nu har jag spytt ut den gallan.. nu är det bara att resa sig igen och dra iväg och släppa den tanken! Får fylla tiden med annat ist, tänka är helt klart överskattat...  Har bokat med M att om vi är singlar och barnlösa när jag är 30 o han 34 så får vi väl slå oss ihop och skaffa ett par små... Backup-planer är alltid bra att ha... :P

ne, out of here again!

Ciao

Nu är jag hemma i hemstaden igen... I mamma o pappas hem och trängs med dem och lillebror... Detta är på sätt o vis trevligt och mysigt... MEN det som stör mig är att jag faller in i rollen som storasyster Duktig... Städa upp, diska, hjälpa bror med mat, rasta hunden... Hallå?! Kan man inte få bli lite ompysslad när man kommer hem?! Jag är faktiskt inte storasyster Duktig längre, eller jag vill iaf inte vara och försöker verkligen att inte falla in i den rollen... Ja menar jag är Malin, familjemedlemmen som är hemma minst under året... Hade ju varit trevligt om man hade känt sig mer som den hemvändande efterlängtade dottern och inte som "Men storasyster är duktig, hon gör det där... "

Konstigt egentligen hur våra syskonroller styr hur vi är, blir och känner oss.. Och hur det styr vilka förväntningar som finns på oss, jag har alltid förväntats vara duktig... Vilket bara lett till att jag alldeles för ofta känner mig otillräcklig... Min syster däremot hon bara flyter med och är... Och min bror ja inte vet jag.. han är nog för det mesta rätt servad och bortskämd, typisk lillebror... Och jag jag blir inget annat än storasyster duktig!

*suck*

Singelliv!

Japp... den eviga singeln har tröttnat!

I min vänkrets börjar det se ut mer och mer som att jag är den enda singeln kvar... Detta innebär att jag kommer att sitta ensam hemma på fredagarna och svulla framför tv´n medan alla andra sitter hemma med sina karlar...

Detta innebär att jag inte har någon att resa till utlandet med, medan alla andra åker på semester med sina karlar....

Det innebär oxå att jag blir så otroligt mycket mer medveten om mitt civilstånd som singel... och hur fruktansvärt tråkigt det är!

Jag vill inte vara singel längre... :( Jag vill inte vara ensam med, jag vill att det ska smälla och explodera och flyta på utan problem!

Det är på tiden nu! Nu vill jag inte vänta mer, nu vill jag att bitarna faller på plats, om inte för livet så iaf för ett tag....

Suck! Ja.. det var min kommentar om det...