That love is not ment for me....

Japp, så jävla illa har det blivit!

Är så förbannat jä*la less på dejting nu... Räknade ut att jag dejtat/ träffat/ one night standat/what ever (beroende på hur man ser det) över 15 killar sen jag och M. gjorde slut... och då ska tilläggas att jag levde i ensamhet första 8 månaderna efter uppbrottet...

- Jo, är trogen, är trogen i hjärtat väldigt länge...

Av dessa 15+ har 3 varit intressanta... av dessa tre fastnade två lite mer i hjärtat, så pass att de var värda att fälla tårar över....

Men av dessa två var ingen villig att dela lite av sitt liv med lilla mig...

Och jag spyr på det... spyr på det jävla träffandet av killar, tvingar mig själv att ge alla en chans, alla som vill entra "the life of Malin..."

Men nu är jag trött på det, vill inte träffa en enda ny kille i hela mitt liv..

är trött på att knappt minnas namnet på dem nu, är trött på det där jävla skitspelet om vem som ska ringa och om man ska ringa eller kanske bara messa? ska man  verka villig eller tillbakadragen?

O så säger de: Var dig själv.... Men f*n, jag kan inte vara mig själv med killar jag gillar... Kan inte släppa fram lilla Malin, masken åker på, fylla, ironi, distans,distans, distans, yta, yta, yta... Jag duger inte, vad ska jag vara för att duga? Hur blir jag rätt??

Orkar inte mer nu!!

Vill bara att du ska se att jag kan vara rätt... Att jag duger, att jag är ganska fin där på insidan... Vill att du ska kliva in i mitt liv nu och stanna här för evigt, hålla mig och stanna som ett med mig... För jag är halv såhär... Och jag slits sönder mer och mer för varje gång någon passerar livet...

Orkar inte vill inte....

Ska ta me fan aldrig dejta mer... Ska aldrig göra mig till för nån kille...

 Ska bara vara... ska bara vara jag!! För jag är tyvärr inte mer än så, hur mycker jag än önskar annat.... Och du ska bara vara du, just som du är...

Och jag vet att det här är riktig jäkla dynga att häva ur sig... men det skiter jag i... exploderar fan snart... Blir tokig!! Vill inte mer...

Vill älska och älskas tillbaka... 

Är trött på att slänga all min kärlek i det där svarta hålet nu... Behöver fylla på där igen... Det ekar... Det är tomt... så tomt utan.......

Sommaren kan vara så vacker att det gör ont... Det konstaterade jag när jag var på dejt ute i Sundbyholm i söndags... en dejt där jag gjorde alla fel oxå tror ja.. sket i att raka benen, men hade kortbyxor, åt vitlök till lunch o moffa glass i manligt sällskap.. samt gick på toaletten... det ni...  O ändå har han messat efteråt... så helt kasst kan det ju inte gått.. o en liten kyss här o var bjöd han oxå på ... :)

Ok, det har just gått upp för mig att om man räknar bort min frånskilda mormor och en löpande hund, så är jag den enda singlen i denna byggnad...
Min mor och far är lyckligt gifta, min syster är lycklig sambo och min bror är lyckligt nykär.. Och vad är jag? Jag är ju inte ens lyckligt nyk**llad...
Nedå.. nu ska jag inte vara sån, trivs faktiskt ganska bra som singel..

Jag trivs med min frihet, skönt att slippa skylla på huvudvärk när man inte är sugen en kväll, skönt att slippa killar som göder en med filmkvällar och chips... Skönt att kunna festa som jag vill, prata med vem jag vill och så vidare...

Fast nånstans inne i mig börjar det faktiskt kännas som att jag börjar bli redo igen... För när jag ser mig i spegeln så ser jag förutom rosa klänningar, bruna lockar och ett ansikte sminkat i ljusa rosa toner... ;P Någon som har livserfarenhet att faktiskt vara redo att föra över på en ny generation.. Jag har gjort rätt mycket av det jag vill nu, har rest endel, snart har jag pluggat färdigt och jag har gått igenom en hel del på vägen och jag har ett perspektiv på livet just nu som jag vill ge till mina barn... För jag ser nu för tiden livet som en gåva och svårigheterna i det som en utmaning och det är inget som känns jobbigt, för det blir ju vad jag gör av det... Och det är det sättet att känna och tänka på livet som jag vill föra över på mina barn sen...

Okej, det här låter som att min biologiska klocka börjat ticka, men så bråttom har jag verkigen inte... Men man känner sig ju lite bakom när ens bästa vänner börjar köpa hus och föda barn... Och här står jag mitt i livet som en rastlös fjortonåring och väntar på nästa resa, nästa utmaning och nästa spännande upplevelse...

Fast samtidigt så har jag mycket mer av annat med mig, har min utbildning, har min tid av fest och stoj, har min tid av ego-levande, har minnen från fantastiska resor på egen hand, har erfarenheter av hur det känns att starta upp på nytt någonstans... och på vägen har jag samlat mod, respekt för alla sorters människor, erfarenheter av alla de slag, kulturella möten, jag har träffat människor jag aldrig hade träffat om jag suttit kvar där på mina 42 kvm på wallkvistgatan i Eskilstuna, jag har kunskap jag aldrig fått om jag inte börjat plugga och jag har en medvetenhet om att livet är helt jäkla fantastiskt- bara man gör nåt av det... Och det vet nog mina vänner med barn med för de är inte helt oerfarna av livet de heller.... Men vi samlar alla olika erfarenheter och vid olika tidpunkter i livet.. Det gäller bara att se det och ta chansen att göra det när den dyker upp...

Och fråga mig inte vad poängen med det här inlägget var, men kasnke nåt om att jag känner att jag börjar bli vuxen igen?! Kanske nåt om att jag är så fantastikt nöjd med allt jag fått ( ne, sett till att) uppleva... och kanske en insikt om att jag den dag det är dax kommer att bli en förbannat bra mamma... eller nåt åt det hållet iaf.. :)

Man säger ju så.. att ärlighet varar längst... Men det är fan inte så jäkla lätt jämt heller... Det är inte alltid enkelt att vara ärlig mot nån annan och det är inte alltid enkelt att vara ärlig mot sig själv...

Sitter lite i en sån sits nu, har gjort det ett tag tror ja... Kan inte vara ärlig om det här, alla vet hur det är men jag förnekar faktum.. Och jag kan inte vara ärlig mot nån och säga som det är... Önskar att jag vågat säga sanningen förut, men nu är det för sent.. Kommer inte förändra nånting och då kan jag ju lika gärna hålla käften o fortsätta ljuga, både för mig och för er...

Sen har vi den där stackarn som jag inte pallar att säga sanningen till... sanningen att: " Du är inte min typ av kille, sluta kalla mig sötis... " :P

Men så tänker ja såhär: Om nån hade varit ärlig mot mig om en sån sak så kanske jag sluppit ljuga så mycket jag oxå... Och jag hade sluppit förnedringen att bara vara ett hål.. herregud, min o Carros nya slogan är ju "Vägra va ett hål" - d.v.s vägra agera någons knulldocka!! :P Och det är ju tyvärr det man blir ibland, har fan varit me killar som sagt: " Jag kommer att vilja ha dig igen om 20 min så vill du inte så lär du gå nu... " Hmm... herregud, svarade aldrig på hans telefonsamtal igen!! :) Men det är ju så typiskt, och om jag inte är ärlig så kommer jag fortsätta vara det där hålet och om nån inte är ärlig mot mig så kommer jag inte bli mer än det där hålet- för sanningen som inte uttalas är att jag blir inte mer än så...

Och jag vet inte alls vad det här är för jäkla snack, men man borde fan vara ärlig när det kommer till relationer... Det blir ju lättare både för mig och för killarna på så vis.. Och man behöver inte gå och klamra sig fast vid ett hopp som inte finns... Så e det!

Ibland tror ja att du tror att ja är dum i huvudet... Att jag är en av de där blåsta pantade tjejerna... som jagar, förnedrar sig själva och bara är allmänt puckade... Jag är inte sån.. vägrar vara sån! Och hatar att bemötas som en sån... För jag är inte dum.. här, bakom fasad av smink, kläder och skor... finns både en hjärna och ett hjärta... Se det för fan.. Se mig.. som jag är... Men du ser mig inte, hör mig inte, värderar mig inte...

Så låt mig bara vara... får jag inte vara mig med dig.. då vill ja inte vara alls...

För dig gjorde jag allting fel... För jag trodde att vissa saker var värda att jobba för... Men det är inte värt att jobba för att må sämre... För sanningen är att jag inte mår så bra just nu, jag dög inte där, nu duger ja inte ens för mig själv.. och jag blir så ledsen... Och jag blir så rädd...

jag är rädd för det enda som spelar nån roll är att gå ner i vikt och jag har blivit rädd för maten och det gör mig fundersam... När avocado och lax känns farligt?! Har det gått för långt då?? Vet att det inte gör nån skillnad... det hade inte spelat nån roll om jag varit smalare, snyggare, längre, haft större bröst eller haft andra ögon... Det ligger inte på ytan om min kind är värd att smekas med kärlek eller om min kropp bara ska kn*llas o dumpas... Varför blev det såhär? För dig gjorde jag allting fel..

Och nu spyr jag kritik över mig själv.. sätter fingrarna i halsen för att inte missa nåt... nåt skvalp på botten... nåt jag kanske trodde var bra.. Vart tog min självdistansvägen? min självkontroll? Min integritet? Min känsla av att jag har ett värde på riktigt?? Rensar kroppen på det, för att duga...

Men det kommer aldrig räcka till och allt blir så fel.. för din skull gjorde jag allting fel...

Hur kommer det sig att vi tjejer alltid är så jäkla dumma? Hur kommer det sig att vi alltid vill ha de där killarna som behandlar oss som skit?

- De killar som kärleksfullt Kn*llar oss och sedan lådsas som om vi inte finns, de killar som kommenterar våra bröst ( som om det var det enda vi bestod av), de killar som lovar saker de inte kan hålla och säger saker de inte menar, och de killar som har sex me oss men fantiserar om någon annan, de killar som anser sig vara för bra för oss och inte drar sig för att klargöra detta....

Hur kommer det sig att vi står brevid dessa killar dränkta i spott och förnedring och bara ler? för vi kan ju inget annat än le, vi förtjänar ju inte bättre än så... och " han menar ju inget illa..." , " han bara skämtar, egentligen älskar han mig" eller standard " Du känner inte honom.... " o.s.v Ja ni vet alla dessa uttjatade ursäkter för att förneka sanningen: Vi anser oss inte värda mer än så.... Och vi accepterar det och fortsätter le och tråna medan han fortsätter spotta... Och vi bara ler..o ler o försvarar hela situationen...

Sen att vi ligger och smutsar ner örngott efter örngott med mascara och rouge. Det får ingen veta! Inte heller sanningen om den ilska som vi bär inom oss när vi fastnar i sådna relationer.... Som vi i 97 fall av 100 vänder mot oss själva... " Han är för bra för mig, Jag är den som är dålig... jag är för tjock, ful, skelögd, småbystad, storrumpad, kanintandad, för att han ska tycka om mig... och jag förstååår varför han inte gör det... han förtjänar ju bättre än mig... Jag är inte tillräckligt bra och så är det bara... " - detta är repliker som vi tjejer öser över varandra o så sitter kompisen o torkar tårarna och säger att man förtjänar nån som är bättre än honom och att det finns nån annan bara man släpper den killen, samtidigt som kompisen sitter i precis samma situation o försvarar "sin" kille på precis samma sätt....

Är det så himla konstigt att ett kroniskt syndrom hos oss tjejer är dåligt självförtroende, när vi alltid låter oss behandlas såhär? Och hur kommer det sig att så många killar är just precis såhär??

Usch..... jag låter verkligen som en manshatande feminist... Okej, står för feminist.... men manshatande är ja nog inte efterssom det är dem ja strävar efter trots att de mest ställer till me problem och krossar hjärtan.... Men grejen är att just nu känns det som om alla har det såhär... och jag fattar inte varför....

Varför är det så svårt att inte dras till asen? Och varför är det så svårt att säga: " Nej, jag förtjänar bättre än såhär!" För vi gör ju det egentligen, tycker att alla mina tjejer är kanon och förtjänar det bästa och det är så synd att inte killarna ser vad de missar hela tiden... För grejen är att alla killar är inte såhär, alla killar behandlar en inte såhär... det finns guldkorn med, killar som gråter och skrattar och älskar med oss.... Killar som faktiskt är underbara Människor och inte oeuppnåeliga gudar...

Och nu vill jag hitta en männsika, ingen gud och jag vill att mina tjejer me brustna hjärtan ska göra detsamma... För vi förtjänar att behandlas som människor, inte skräp!!

Är tjejer likadana mot killar? Och varför är det såhär egentligen och varför är det så jäkla svårt att bryta mönstren??? Och varför är vi så dumma som går med på det här?? Varför är vi så dumma som bara sårar oss själva... För det är vi som sårar oss genom att hänga kvar hos killen, det är inte killen som sårar oss... han visar ju bara att han är ett as genom att bete sig så...

eller nåt...

Hittade brev idag... Från dig… Kort från vår dag… Minns du? Middagen? Minns du hur vi älskade och somnade i varandras armar? Minns du hur du skulle älska mig i en evighet? Minns du att jag skulle älska dig hela livet? Jag kommer kanske göra det, på nåt sätt- mer eller mindre! Det kommer nya, bättre, snyggare, finare killar… men du kommer nog alltid att ha en plats i mitt hjärta…
Har släppt dig för länge sen, men minnena av dig finns fortfarande kvar, din doft din kropp dina händer och din otroligt varma famn som alltid kunde få mig så lugn… Behöver dig här ibland… Tror jag iaf! Inbillar mig det i korta stunder, när världen skakar… Behöver dina varma armar runt mig… Minns du när jag berättade hur du fick mig att må? Minns dina ögon, stolthet och glädje över att få vara så otroligt viktig… Och vi kastade allt… varför? Funderar ibland på varför det skulle bli så otroligt jävla fel? Konstigt det där… Vänner säger fortfarande att de aldrig sett mig så lugn, trygg och glad som när jag var med dig... För jag log med dig, all tid med dig var ett leende och om jag grät så fick jag gråta mot ditt bröst och du tröstade genom att hålla mig så hårt att jag inte kunde röra mig… Du höll mig tills jag orkade stå själv igen!! Du höll din starka hand runt mitt huvud och lät mitt ansikte vila mot din axel.. Och jag kan minnas din doft…svagt ibland… minnas din kropp så nära… Och det är just vad jag behöver just nu… Min bästa vän någonsin, min energikälla, minns du det?? Att jag kom till dig fick en kram och gick vidare med rak rygg?? För du gav mig allt utan att ge ett dugg och du förstod det aldrig… Och jag förstod det inte heller… så unga o dumma o vilsna i livet… Och kärleken kan vara så stor när man är så ung… Livet är så litet när man inte ännu upplevt så mycket…

Okej… livet har gått vidare och han finns inte i mina tankar särskilt ofta längre, de senaste åren har han varit en skugga… Viktig, men skugga!! Men inser när jag läser det här att jag faktiskt upplevt känslan av att få älska och att älskas... Och det är värt rätt mycket! Men allt jag upplevt efter är värt så otroligt mycket och konstigt nog är inte kärlek allt… Livet blir vad man vill att det ska innehålla… Och jag vill ha äventyr och trygghet i mig själv… Han hjälpte mig finna det och jag har fått mina äventyr…