4 veckor... Sen får man väl se vad som händer...

4 veckor, mycket kan hända...

4 veckor... lång tid, kort tid? Återstår helt enkelt att se....

Är det okej?? Tillfredställelse?? :P

 Är det okej... att bara ha roligt för en stund? Är det vettigt, bra, viktigt?!

Är det mitt behov eller en press från nån annan??

Ja ni... tål att tänka på!

Att det ska vara så förbannat svårt att säga nej till vissa människor... Endel människor sätter sig i en position i situationer som gör det svårt att säga emot. De använder ord och blickar och vänder på saker och ifrågasätter andras aspekter och viljor... Och de ska alltid berätta för en hur det är, eller hur du ska känna, tycka och tänka... Jag tycker att det är svårt att veta hur man ska hantera sånt... Kanske borde man bara vara hårdare och stå på sig och säga "JAG känner inte så.... JAG vill nåt annat, det är ditt sätt att ta hand om saker och det passar inte mig" Men det är svårt... Och jag vet att mitt sätt att hantera saker kanske inte alltid är det bästa, men det är mitt sätt och det passar mig... Och jag vet att min vilja ibland kanske är tråkig, men det är vad jag vill... Och det är väl ändå mitt liv?! Jag borde ha det slutgiltiga svaret på hur jag väljer att leva livet, det borde ju vara mina beslut som spelar roll i mitt liv... *Suck* Borde man berätta för dessa personer att man tar illa upp av deras beteende?? Borde man berätta att det gör en irriterad när de berättar hur man är och beteer sig i situationer som inte ens berör dem, som de inte har nån vetskap om bakgrunden till...

Svårt det här ju....

Ne, ingen blir kär i mig... :( Jag är en okärig människa...

Alltså jag blir så trött... Blev bjuden av en kompis att komma och grilla hos henne och hennes sambo... Jättetrevligt! Helt klart... Hade det kanske varit om det inte hade varit så att utöver mig så var det 3 par bjudna... EEEhhhhh.. nej, tack! tänker inte komma och visa upp mig som nån oälskad värdelös singel som det enda har att säga att jag för tillfället inte har nåt regelbundet sexliv och att ja, jag är så billig att jag ibland går hem med någon okänd för att känna mig lite uppskattad och att ne, jag hatar att laga mat, varför ska jag laga mat för? Bara tråkigt att äta själv.... Och svara på frågorna om jag inte träffar nån vettig, vad ska jag svara? Nej, jag träffar bara killar som vill kn*lla och som helst väljer att träffa nån annan och har kvar mig som ett säkert kort om det skulle skita sig med tjej no.1

Och nej, jag har inga direkta svärföräldermissar att skratta åt för tillfället och nej, jag vill inte sitta där och stirra i tallriken medan de andra har fullt upp med att stirra på varandra och jag vill inte sitta där och känna mig så misslyckad när de andra är så jävla bra och får till sina liv med bostadsrätter och bilar.... Och ja, jag är bitter och trött på mitt singelliv och det kommer aldrig att bli bättre av att tvingas in i möten med massa par som sitter och hånglar upp varandra medans de snackar om vilka sovrumsgardiner de ska byta till samt retas på det där sättet som bara par kan göra....

Ne fy fan för parmiddagar!!! Ett femte hjul har jag aldrig eftersträvat att bli så därför tackade jag nej! Så nu blir det ut på andra äventyr.... Utan jobbiga par som måste påminna en om att min närmsta anhörig är en katt!

Alltså jag säger alltid att allt som har med romantik och töntiga uppvakningar inte är min grej... Att jag inte behöver choklad, champange, fåniga dikter och liknande... Ne, det som är viktigt är ärlighet och respekt och det står jag för! Men så tittar jag på filmer där det står en fantastisk man utanför dörren med en flaska champange och nån cd med Barry White... Och jag ler, himlar med ögonen och kläcker ur mig nåt i stil med : "åååååhhh, men så jävla pinsamt då.."  Men jo, lite grann vill jag oxå ha det så... Lite vill jag också vara sådär lyckligt förälskad... tror inte att det är den blaskiga romantiken jag behöver, tror att det är förälskelsen, känslan av fjärilar i magen och mungiper med kramp i p.g.a ständigt leende känslan av att bara vilja krypa under skinnet på den andre...

Är rätt trött på detta nu, ikväll, denna vecka, månad.... Känns som att nångång måste väl ändå bitarna falla på plats?! Nångång måste det väl ändå bara bli bra?!  Nånstans hoppas jag alltid att det kommer att bli bra, nångång.. Jag menar, det kan inte vara för mycket begärt att hitta någon att älska och någon som älskar en tillbaka?! 

Och jag tror inte att det är enkelt, eller jag vet att det inte är enkelt, har tillräckligt med erfarenhet nu för att ärligt och uppriktigt kunna säga det...  

Jag vet att bitarna inte alltid faller på plats som i det perfekta pusslet, jag vet att det perfekta pusslet inte existerar för det kommer alltid att finnas bitar som behöver slipas, bytas ut eller kastas och andra bitar kommer slitas så att de knappt finns kvar när det lider mot slutet.

Men jag är perfektionist, jag lämnar inte in ett arbete som är halvtaskigt gjort, jag sopar inte smulor under duken och jag diskar efter maten och jag kastar mig inte längre in i relationer med killar jag är osäker på.. Tyvärr visar det sig ofta att de "perfekta" killarna är även de som lättast trampar på ett hjärta...

 Och JA, jag har krav, krav som ställer till det... Jag har krav och bilder av hur jag vill ha det, hur jag vill ha mr. right... (vet dock att det inte alltid blir så, jag menar jag har träffat "killen som ser för skum ut, men visade sig vara en riktigt fin typ-till en början iaf") Men en kombination av inre och yttre som tilltalar kan man väl ändå få begära?? eller?? Jag menar, jag är varken dum i huvudet eller ser ut som om jag kört ansiktet i en köttkvarn (hoppas ja iaf... )

Pratade med en vän igår, bara kollade läget o så och jag sa som det var på skoj att "jag fortfarande är den patetiska singeln" svaret jag fick var typ: "Kan det vara dina höga krav malin?!  Jag menar du är ju ett riktigt kap, det vet du va?!" Tack för det Matte.. alltid lika uppmuntrande men jag förblir alltid lika mycket singel för det...  Jag svarade såklart att sanningen är att killarna inte vill ha mig... Och visst ligger det nåt i det, förra året var väl inte direkt himmelriket för att behålla hjärtat helt och självklart blir man rädd för att bli sårad igen.. Kanske dras jag till killar som jag nånstans inne i hjärtat vet att jag aldrig kommer få, för att jag är rädd, för att binda mig, för att bli på riktigt kär igen, att älska igen, att såras av på riktigt igen, för att helt plötsligt ha skyldigheter gentemot nån annan? För när de dyker upp, de som visar mig respekt och verkligt intresse, men de flyr jag, skojar bort och håller på avstånd... Och jag blir så arg på mig själv för det... Så förbannad blir jag, på mig själv som är så dum! Men jag blir rädd, jag är rädd för att såra och jag är rädd för att bli sårad... Och trots alla iskalla kommentarer och händer som slår undan de som verkligen vill så är jag egentligen en obotlig romantiker som inte vill nåt annat än ge sitt lilla sköra hjärta till någon som kan vårda det åt mig ibland, när jag inte orkar själv...

Men det är inte så enkelt!

Det är verkligen inte enkelt för att inga betablockerare eller nitrotabletter i världen kan läka ett krossat hjärta... Inget läker ett hjärta som en gång brustit, det är för evigt ärrat och lite skörare än ett helt och friskt hjärta... Och mitt har brustit, det har gått mitt itu, slitits ur min kropp blivit stampat på och kastats in på plats igen och blivit lämnat där som om inget egentligen hänt.. Det blev infekterat och ärret är stort och kan fortfarande ömma och påminna mig om sanningen- Att såras gör ont, det gör ont i hela kroppen, värker, bränner, svider....  

Och jag vet inte om jag klarar det igen, vet inte om jag orkar det igen... Vill inte utsätta någon annan för det heller... Men nåt i mig säger att jag kan hålla handen uppe med stora stopp-skylten för de killar som faktiskt skulle kunna ge mig just både ärlighet och respekt medans bordellamporna lyser för de killarna som bara vill ha lite roligt... Och jag förstår inte själv varför, varför jag är så rädd för att ens bara testa. Kanske är det just den killen som står och knackar på dörren som är låst som kan läka det där lilla hjärtat därinne som någon annan slet upp dörren till, spottade på och hoppade på... Jag vet inte... Det enda jag vet att jag aldrig vill uppleva det igen... Men å andra sidan får jag ju inte uppleva det andra heller då...

Åhhhh.... det här med relationer är bara så jäkla jobbigt! Borde ha gift mig med första bästa... Då hade jag inte behövt fundera... Men då hade jag väl varit olycklig för det med....

Oj, nu har tangenterna bara följt den lilla hjärnan och inlägget kanske var lite väl öppenhjärtligt... Men ibland så.. har mina dagar när jag faktiskt vågar vara ärlig med! :/ - På gott och ont!

Jag tror knappast att du läser detta, men om det skulle råka vara så så vill jag att du ska veta att du fortfarande har en plats här i mitt hjärta.

jag tror du vet att du sårade mig, jag tror du vet att jag aldrig vågade vara ärlig mot dig...

Jag inbillar mig att du kan sakna våra samtal, för sättet vi talade var ett eget. Jag har inte pratat med någon på samma sätt som med dig! Du kunde höra ett leende utan se det, du visste precis när jag skojade eller var ironisk, det fanns aldrig något att reda ut av det som blev sagt... Men det osagda, det är fortfarande osagt och det kommer vi aldrig att tala om heller.

Jag tror att du vet att du drev mig in på vägar där jag inte egentligen passade in men ändå trivdes... Och jag tror att du vet att jag var stolt med dig vid min sida.. Och jag tror f*n att du njöt av det med... hehe....

Jag tror du lärde mig att se livet med andra ögon, du skapade nya tankar om det... Om framtid, dåtid, nutid.... du visste allt och lite till, du visste för mycket, ibland tror jag att du visste mer om mig än vad jag gjorde själv faktiskt!

Jag tror du älskade att vara beundrad av mig, även om jag aldrig för mitt liv hade erkännt det!

Jag tror du vet att du var älskad och jag tror du vet att du är saknad...

Och det är med ett snett leende och någon tår bakom ögonlocken som jag tänker på dig... Även om tillfällena är färre nu!

Och trots att du var i det närmsta perfekt så hade du en ödmjukhet som jag fashinerades av.

Vi hittade vägar genom rätt mycket, vi hittade timmar att fördriva med samtal om allt och ännu mer... Men nånstand fanns sanningen ändå närvarande - Det är för bra för att vara sant!!

Och jag vet att du är smart... ja du var inte bara snygg, du var faktiskt smart, ibland till och med lite vis... ;) Och jag tror du vet vad som tillägnats dig, och jag tror att du vet att du lämnade efter dig ett tomrum...

I mina ögon var du liv, ett annat sätt att leva... I mina ögon var du vägen genom mörkret... Men du blev mörkret, när våra vägar skiljdes åt!

Du försvann och jag stod ensam kvar... Och ibland undrar jag om du någonin kommer att förstå vilket tomrum du lämnade mig med... Hur många tårar jag offrade för din skull...

Men "dum spiro spero"- så länge jag andas hoppas jag att du aldrig kommer glömma den tid vi ändå delade... För för mig var det viktig tid!!

Och genom att berätta sanningen så vågar jag äntligen ta förväl av dig....

men jag ser fram emot att se dig igen... Men det får bli i nästa liv!

Det räcker nu... Nån måtta får det vara... Det är bara ett jävla skit med allt det här... Aldrig, aldrig, aldrig mer att jag ger av mig själv på något sätt... Ska ta mina steg tillbaka tills jag faller över kanten igen, det är tryggast där.... I ett mörkt hål, med mig själv, bara jag mot världen igen... Vill inte... Aldrig igen! Jag hatar det här.. Jag hatar att bli spelad med, bakom ryggen igen och igen... Väggen måste upp framför mig, måste bygga murar igen och så släpper jag aldrig in någon igen... Det är jag, det är bara jag.. och jag vill inte ha någon mer i närheten om det är såhär det ska se ut...  Efter det som hände i våras är jag rädd, det tar tid att våga tro och hoppas...

Jag blir så jävla pissigt förbannad, ditt jävla as, varför släppte jag in dig i mitt liv där för snart 2 år sedan?? Varför lät jag dit slita ut allt som var jag och varför lät jag dig skapa detta?? Jag hatar dig för det.. Och jag hatar att det blir så svårt efteråt.. Hatar att du gör mig så sårbar, fortfarande! Och det slutar ju aldrig, det finns inget slut på det... Det kommer om och om och om igen...