Alltså jag säger alltid att allt som har med romantik och töntiga uppvakningar inte är min grej... Att jag inte behöver choklad, champange, fåniga dikter och liknande... Ne, det som är viktigt är ärlighet och respekt och det står jag för! Men så tittar jag på filmer där det står en fantastisk man utanför dörren med en flaska champange och nån cd med Barry White... Och jag ler, himlar med ögonen och kläcker ur mig nåt i stil med : "åååååhhh, men så jävla pinsamt då.."  Men jo, lite grann vill jag oxå ha det så... Lite vill jag också vara sådär lyckligt förälskad... tror inte att det är den blaskiga romantiken jag behöver, tror att det är förälskelsen, känslan av fjärilar i magen och mungiper med kramp i p.g.a ständigt leende känslan av att bara vilja krypa under skinnet på den andre...

Är rätt trött på detta nu, ikväll, denna vecka, månad.... Känns som att nångång måste väl ändå bitarna falla på plats?! Nångång måste det väl ändå bara bli bra?!  Nånstans hoppas jag alltid att det kommer att bli bra, nångång.. Jag menar, det kan inte vara för mycket begärt att hitta någon att älska och någon som älskar en tillbaka?! 

Och jag tror inte att det är enkelt, eller jag vet att det inte är enkelt, har tillräckligt med erfarenhet nu för att ärligt och uppriktigt kunna säga det...  

Jag vet att bitarna inte alltid faller på plats som i det perfekta pusslet, jag vet att det perfekta pusslet inte existerar för det kommer alltid att finnas bitar som behöver slipas, bytas ut eller kastas och andra bitar kommer slitas så att de knappt finns kvar när det lider mot slutet.

Men jag är perfektionist, jag lämnar inte in ett arbete som är halvtaskigt gjort, jag sopar inte smulor under duken och jag diskar efter maten och jag kastar mig inte längre in i relationer med killar jag är osäker på.. Tyvärr visar det sig ofta att de "perfekta" killarna är även de som lättast trampar på ett hjärta...

 Och JA, jag har krav, krav som ställer till det... Jag har krav och bilder av hur jag vill ha det, hur jag vill ha mr. right... (vet dock att det inte alltid blir så, jag menar jag har träffat "killen som ser för skum ut, men visade sig vara en riktigt fin typ-till en början iaf") Men en kombination av inre och yttre som tilltalar kan man väl ändå få begära?? eller?? Jag menar, jag är varken dum i huvudet eller ser ut som om jag kört ansiktet i en köttkvarn (hoppas ja iaf... )

Pratade med en vän igår, bara kollade läget o så och jag sa som det var på skoj att "jag fortfarande är den patetiska singeln" svaret jag fick var typ: "Kan det vara dina höga krav malin?!  Jag menar du är ju ett riktigt kap, det vet du va?!" Tack för det Matte.. alltid lika uppmuntrande men jag förblir alltid lika mycket singel för det...  Jag svarade såklart att sanningen är att killarna inte vill ha mig... Och visst ligger det nåt i det, förra året var väl inte direkt himmelriket för att behålla hjärtat helt och självklart blir man rädd för att bli sårad igen.. Kanske dras jag till killar som jag nånstans inne i hjärtat vet att jag aldrig kommer få, för att jag är rädd, för att binda mig, för att bli på riktigt kär igen, att älska igen, att såras av på riktigt igen, för att helt plötsligt ha skyldigheter gentemot nån annan? För när de dyker upp, de som visar mig respekt och verkligt intresse, men de flyr jag, skojar bort och håller på avstånd... Och jag blir så arg på mig själv för det... Så förbannad blir jag, på mig själv som är så dum! Men jag blir rädd, jag är rädd för att såra och jag är rädd för att bli sårad... Och trots alla iskalla kommentarer och händer som slår undan de som verkligen vill så är jag egentligen en obotlig romantiker som inte vill nåt annat än ge sitt lilla sköra hjärta till någon som kan vårda det åt mig ibland, när jag inte orkar själv...

Men det är inte så enkelt!

Det är verkligen inte enkelt för att inga betablockerare eller nitrotabletter i världen kan läka ett krossat hjärta... Inget läker ett hjärta som en gång brustit, det är för evigt ärrat och lite skörare än ett helt och friskt hjärta... Och mitt har brustit, det har gått mitt itu, slitits ur min kropp blivit stampat på och kastats in på plats igen och blivit lämnat där som om inget egentligen hänt.. Det blev infekterat och ärret är stort och kan fortfarande ömma och påminna mig om sanningen- Att såras gör ont, det gör ont i hela kroppen, värker, bränner, svider....  

Och jag vet inte om jag klarar det igen, vet inte om jag orkar det igen... Vill inte utsätta någon annan för det heller... Men nåt i mig säger att jag kan hålla handen uppe med stora stopp-skylten för de killar som faktiskt skulle kunna ge mig just både ärlighet och respekt medans bordellamporna lyser för de killarna som bara vill ha lite roligt... Och jag förstår inte själv varför, varför jag är så rädd för att ens bara testa. Kanske är det just den killen som står och knackar på dörren som är låst som kan läka det där lilla hjärtat därinne som någon annan slet upp dörren till, spottade på och hoppade på... Jag vet inte... Det enda jag vet att jag aldrig vill uppleva det igen... Men å andra sidan får jag ju inte uppleva det andra heller då...

Åhhhh.... det här med relationer är bara så jäkla jobbigt! Borde ha gift mig med första bästa... Då hade jag inte behövt fundera... Men då hade jag väl varit olycklig för det med....

Oj, nu har tangenterna bara följt den lilla hjärnan och inlägget kanske var lite väl öppenhjärtligt... Men ibland så.. har mina dagar när jag faktiskt vågar vara ärlig med! :/ - På gott och ont!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...