Funderade lite på hur många skumma relationer man egentligen har...

Jag menar det kan inte finnas en enda vuxen människa där ute som aldrig haft en underlig relation med nån av det motsatta könet...

Mötte en av mina underliga relationer på Uni idag, Ett sånt One night stand som ville vara mer än så.. Träffar honom på krogen då och då, springer därifrån men lyckas alltid på nåt sätt springa rätt i famnen på honom tillslut ändå... Hur kommer det sig? Varför springer jag in i honom hela tiden fast jag egentligen vill undvika honom? Det är ju liksom bara såååå typiskt!

Sen har vi Underlig relation No 2... Han som jag dejtat i typ 3 omgångar av nån anledning som jag inte ens förstår själv för jag vill inte ta i honom.. men nånstans i mig finns en liten plats som bryr sig ganska mycket om honom trots allt... Är det för att han brydde sig så mycket om mig? Varför är det så?? Varför dejtar man så??

O de där som aldrig blir nåt, eller de som blir allt men ändå ingenting... Eller de som bara får del av ens liv en natt och aldrig mer?! Eller de som man bara känner är nånting mer än bara att de är, men som man aldrig vågar säga nåt till...  Eller relationer där man snackar på nätet och sen träffas i verkliga livet och inser vilken idiotisk idé det var... Hur konstiga är inte sådnahär relationer egentligen??

Ne, mycket underligt försigår mellan könen...Helt klart!

Nummer 10 var ju den jag skulle gifta mig med... Men det verkar inte bli så?! Nu blir jag aldrig gift jue... :P Hur ska det sluta för stackars mig? :P hehe...

Singelliv...

Att vara singel innebär två saker: Frihet och ensamhet!!! Först e det helt underbart att kunna leva sitt eget liv på ett fullkomligt egotrippat sätt... Shopping, flirtar, resor, sena kvällaroch en jävla massa festande...En Jävla Massa festande!!!( mest för att dränka sorgen av att vara ensam!) Men man njuter av att slippa ringa och säga att man kommer hem lite senare för att man vill stanna och glo på film hos en kompis eller att ringa och rapportera att jag mår bra! framåt natten när jag är ute och festar... Man slipper att diskutera ekonomin,vilka gardiner man ska ha i köket, vad man ska äta till kvällsmat, hurvida man ska ha en filt i soffan eller inte, vem som ska ta disken och man slipper plocka smutstvätt från golvet, kalsonger vid sängkanten, strumpor i soffan!!! Man slipper den eviga oron när han är ute och festar, kommer allt att gå bra? Kommer han hem inatt? Kommer han att sluta älska mig? Man behöver inte ta hänsyn till att den andra vill ha kompisar över eller en lugn hemmakväll när man själv inte alls har samma önskemål... Allt som tillhör att vara låst och ha ansvar och känna oro gentemot den andra......

.....jag saknar det.......

Saknar att nån bryr sig om att jag kommer hem, om jag haft en bra dag, nån att äta mat med, nån som bryr sig om att jag faktiskt äter mat, nån som sparkar mig i sömnen, som retas när jag gör bort mig men som avslutar skämtet med att pussa mig i pannan... Saknar att få en kram när jag behöver lite värme och stöd, saknar att alltid ha nån att ringa när livet är jobbigt, saknar ringen på mitt finger som visar att nån bryr sig om mig, saknar nån att trängas i soffan med, nån att skratta och gråta ihop med, saknar att krypa ner hos nån, saknar en värmande kropp bredvid min.... Saknar till och med att tvätta nån annans kläder,städa efter nån annan och att oroa mig för att han inte ska komma hem när han är ute och festar...... Saknar att få göra nåt för nån annan och att nån annan gör nåt för mig!!! Saknar att vara två istället för en! Livet blir lättare när man kan kämpa tillsammans med nån! Kampen blir inte lika jobbig! Saknar till och med oron över att han ska sluta älska mig, för den stunden han faktiskt älskar en gör mig stark nog att orka klara den sekund när han slutar!!

Det är faktiskt så att; Att vara singel är Kanon!! Men att ha nån vid sin sida är ovärdeligt! Det är det som gör livet värt att leva!! Att få dela det med nån annan! Hoppas att jag kommer att få göra det igen!

Igår kom syrran hem, vi bor ju i olika städer så vi ses inte så ofta nu för tiden.. Och av nån anledning verkar det som att ju längre vi kommer från varandra på kartan, ju närmare kommer vi varandra "på riktigt"... Inser att vi är mer lika än vad vi kanske trott, lika galna båda två... Problemet är att ingen av oss vågar erkänna att så är läget när vi är i Eskilstuna, vi kom även fram till att vi i denna stad inte har så många vänner att  vara galna med.. Så igår drog vi ut på galenskap med hjälmar, inlines och waveboard.. och tro f*n att vi fick oss några goda skratt när vi druttade på rumpan och snubblade runt som idioter... :) Men kul var det!!

Och jag inser att det är förväl att de finns trots allt.. Jag menar, det är inte som att vi är bästa vänner, eller att vi har massor gemensamt, jag menar trots allt skiljer det ju en hel del i ålder och fortfarande står vi på olika ställen i livet.. Men inser att trots att hon är 3 år yngre så är hon jäkligt erfaren för åldern och vi kan mötas på en vettig nivå, för vi delar samma erfarenheter på många sätt och vis.. så såg det ju inte ut för bara nåt år sen.. Och jag inser att min lillebror inte är så fruktansvärt liten längre... De var ett bra tag sen han passerade mig i längd och han är till och med vettig att prata med nu för tiden...  :)

Och ju mer vi gör av våra liv, destå nöjdare och stoltare blir jag.. som storesyster är det så kul att se sina syskon ta stegen ut i livet, våga satsa och vinna...

Det är kul att se syster satsa på kärleken i Halmstad och bror på musiken i Stockholm.. Det är kul att veta att de har det bra och lyckas med sina projekt.. Och genom att se på dem så inser jag att vi har en förbannad tur med våra föräldrar som uppfostrat oss till så självständiga, modiga ungar... Ser ju inte mig själv på det viset, men genom att se dem så kan jag se att jag är rätt tuff jag med.. som vågar satsa, resa själv världen över och bara njuta av livet.. För det gör jag, och jag vet att de gör detsamma...

 Vi upplever, lever och njuter.. och så skvallrar vi om framgångarna och erfarenheterna för varandra.. Och det är förväl att vi har varandra trots allt!! Den kärleken är starkare än mycket och jag är vet att vi alla är bredda att offra det mesta för varandra... Och det är skönt att veta... 

Usch det här inlägget låter jäkligt "fan- vilken bra syskonskara vi är.. " Men jag hoppas bara att alla känner såhär för sina syskon!! :)

Här ligger vi och sover middag.. så mysigt.. :)  Han är verkligen en fin sängkamrat... :P

Här ligger han och spanar från sängen...

Här har han hittat en mysig plats under tv-rumsbordet...

Okej... Nu tänker jag låta lite bitter och pessemistisk, men det skiter jag i.... Men vafan, kan inte folk vara lite mindre kära bara?

Jag känner mig helt övergiven... Knappt nån som ringer eller vill prata längre... Alla går i sin bubbla med sin nya "favorit på hela jorden"...

Och ja jag erkänner, enda anledningen till att jag skriver såhär är för att jag är avundsjuk... Jag vill också vara lite lyckligt förälskad för en gångs skull....

 Nu är det fan länge sen jag hade nån att vara tillsammans med, nån som älskar mig tillbaka och som jag också älskar...

Är trött på att alla nykära bara försvinner... De är som bortblåsta... Sitter och kuckilurar och planerar en fantastisk framtid ihop...

Jag vill med... Vill också planera min framtid, dela min framtid, älska i min framtid.... Vill ha en framtid av värde och nån som bryr sig lite om min framtid med och inte bara jag själv med mitt giriga ensama sinne...

Ne, kom tillbaka alla nykära... Jag saknar er- för ni försvinner...

Och jag avundas ert pirr i magen, ert leende på läpparna och era fyllda hjärtan... Men mitt är så tomt utan er nu jue....

Usch vad det är värdelöst att vara singel... så förbannat värdelöst!!

Särskilt när man inte får festa ens, jäkla mediciner... varför jag??

Varför jag?? Alltid jag och aldrig är det bra....  

Jag kan bara inte förstå.... Varför kan vissa människor inte bara säga sanningen???  Ska det vara så förbannat svårt??? Nedå, hitta ursäkter för allt.... Men fan, håll hellre käft än kasta ur dig en ursäkt som inte är sann... Tack!!!

Åh, ibland är det bara förbannat jäkligt att leva....

Men på söndag är jag på playan i Alanya och njuter.... Det är iaf gött, mitt i all jäkla skit...

ÅÅhhh... varför gör det här mig så förbannad? Och varför bryr jag mig ens?? Fast hur fan vet jag egentligen att det min intution säger mig nu är sant??? Men de säger att man ska lita på magkänslan och min magkänsla säger nu att en viss person inte berättat sanningen... Och den magkänslan stör mig, förbannat mycket!!!!

*SUCK* 

Är så trött på det här nu

så trött på att bli trampad på

Tror att det går bra

Jag tror att du också tycker det

Vi vill så gärna båda två

Vill att det ska fungera, att vi ska ha det bättre

Tycka om varandra

Acceptera, respektera, älska och tolerera varandra

Men så slutar det som idag...

Hårda ord, som träffar i hjärtat

Och så slutar vårt samtal som det brukar

I tårar...

Varför??