Jag tror knappast att du läser detta, men om det skulle råka vara så så vill jag att du ska veta att du fortfarande har en plats här i mitt hjärta.

jag tror du vet att du sårade mig, jag tror du vet att jag aldrig vågade vara ärlig mot dig...

Jag inbillar mig att du kan sakna våra samtal, för sättet vi talade var ett eget. Jag har inte pratat med någon på samma sätt som med dig! Du kunde höra ett leende utan se det, du visste precis när jag skojade eller var ironisk, det fanns aldrig något att reda ut av det som blev sagt... Men det osagda, det är fortfarande osagt och det kommer vi aldrig att tala om heller.

Jag tror att du vet att du drev mig in på vägar där jag inte egentligen passade in men ändå trivdes... Och jag tror att du vet att jag var stolt med dig vid min sida.. Och jag tror f*n att du njöt av det med... hehe....

Jag tror du lärde mig att se livet med andra ögon, du skapade nya tankar om det... Om framtid, dåtid, nutid.... du visste allt och lite till, du visste för mycket, ibland tror jag att du visste mer om mig än vad jag gjorde själv faktiskt!

Jag tror du älskade att vara beundrad av mig, även om jag aldrig för mitt liv hade erkännt det!

Jag tror du vet att du var älskad och jag tror du vet att du är saknad...

Och det är med ett snett leende och någon tår bakom ögonlocken som jag tänker på dig... Även om tillfällena är färre nu!

Och trots att du var i det närmsta perfekt så hade du en ödmjukhet som jag fashinerades av.

Vi hittade vägar genom rätt mycket, vi hittade timmar att fördriva med samtal om allt och ännu mer... Men nånstand fanns sanningen ändå närvarande - Det är för bra för att vara sant!!

Och jag vet att du är smart... ja du var inte bara snygg, du var faktiskt smart, ibland till och med lite vis... ;) Och jag tror du vet vad som tillägnats dig, och jag tror att du vet att du lämnade efter dig ett tomrum...

I mina ögon var du liv, ett annat sätt att leva... I mina ögon var du vägen genom mörkret... Men du blev mörkret, när våra vägar skiljdes åt!

Du försvann och jag stod ensam kvar... Och ibland undrar jag om du någonin kommer att förstå vilket tomrum du lämnade mig med... Hur många tårar jag offrade för din skull...

Men "dum spiro spero"- så länge jag andas hoppas jag att du aldrig kommer glömma den tid vi ändå delade... För för mig var det viktig tid!!

Och genom att berätta sanningen så vågar jag äntligen ta förväl av dig....

men jag ser fram emot att se dig igen... Men det får bli i nästa liv!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...