Igår fick jag höra det igen : Ta inte på dig för mycket!! Hmm... nene, jag vet att jag är expert på att ta på  mig diverse frivilliga uppdrag, är det inte att vara ledare för nån ungdomsverksamhet, medlem i nån styrelse eller sitta i nåt annat råd så är det att hjälpa nån annan... Visst har blivit mycket bättre på att säga nej och att välja efter intresse på senare år...

Okej, mitt problem är väl att jag tar på mig för mycket "obetalt" arbete, frivilligt ideelt arbete som gynnar andra... Och det är inget fel i det tycker jag även om jag alltid känner mig smått stressad över att jag inte har tid/ ork att söka ett extrajobb....

Men grejen är att det finns så himla mycket i denna värld som behövs göras, så många som behöver hjälpas och stöttas och så många åsikter som varken gör sig hörda eller synliga... Och om jag nu råkar vara en sån person som klarar av att göra det... Varför inte?! Det är ju något jag behövs till... Och vem gör det om inte jag gör det??  Blir det inget av det då??

Mamma säger alltid att om inte jag gör det så gör någon annan det.... Men en sak som är rätt fashinerande är att det alltid är SAMMA människor som är engagerade... I kåren sitter ett gäng engagerade människor, detta är samma gäng som engagerar sig i sektionsstyrelsen och fadderiet och i diverse andra organisationer... Hur kommer det sig?! Om inte de skulle göra det? Skulle det finnas någon på dessa möten då???

Och nånstans kan jag tycka att oengagerade personer kan engagera sig lite de med.. Det finns ingen person som inte har åsikter... Skillnaden är att det finns personer som har åsikter men som bara klagar hemme mot sin vägg utan att agera och så finns det personer som tar reda på vart man kan klaga och klagar och agerar och på så vis gör nån skillnad!!

Jepp, det blev en lite arg blogg... Men men....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...