För den är svart... Hon vill inte att det ska vara så... men alla ser på henne med kravfyllda blickar.... och hon måste orkar mer, måste fortsätta kämpa, får inte ge upp...

på insidan för hon sin kamp, skyddar den från åskådarnas tomma blickar... Hennes kamp mot mörkret... men sorgen är  enorm, den tar sig in i varje por, den har bosatt sig i varje cell på henne och hon vet inte hur hon ska få det att lämna henne ifred... för hon håller inte för mer... Allt blir så fel, hon blir så fel och vill bara vara okej, vill inte var nåt speciellt eller fantastiskt... -jag vill bara vara okej, känna mig okej... må bra! tänker hon i hemlighet... säger hon mellan tårarna när ingen finns i närheten...

Hon hatar det där leendet, sminket, de fina orden om hur bra hon är och hur hon orkar leva och uppleva... Hatar att hon aldrig på riktigt kan falla samman... hatar att fasaden är så hård...

Men ibland flyr hon, bakom en fasad av fest och fylla, fyllor som spårar ur...  Då behöver hon inte vara perfekt, hon behöver inte tänka på allt när hon är full....  men när hon kommer tillbaka så är det så svårt, och det är inte värt nåt.. "jag är inte värd nåt, livet har förlorat sin mening..." tänker hon och gråter i sin nyinköpta klänning...  hon söker den, meningen,  söker nåt att stanna kvar för, nåt som är värt nåt, som är värt allt.....  

"Hatar det falska, som ni tror är jag..." Hon, hon som gjort allt, kännt allt, upplevt så mycket.... Hon som aldrig krossas av motgångarna, osårbar vandrar hon rakryggad.... men där inne, där ni inte ser... där krälar nån i stoft.... och undrar varför och om det ska vara så?? 

En fallen stjärnas kamp genom livet i mörkret... det kallar hon sig ibland, när hon vågar se på sig själv utifrån....