Det är nåt som händer med hur hjärtat slår

Det slår fortare

sitter här stilla

Men det bultar hårt och snabbt

När jag andas är det lika tungt som efter ett rejält spinnpass

Det skakar lite i mina händer

Tankarna är överallt och ingenstans

Åhh... gråten trycker på...

Men kan inte komma fram...

Finns inte plats för tårar

Finns inte ork att känna fram dem

Rädsla står ivägen...

Panik....

Luft, snälla...

Sakta ner mitt hjärtas rythm, det slår sig ut genom min vidöppna mun annars...

De säger att det kallas panikångest... Jag säger att det kallas, förtryckta känslor!!! Och ett lite trasigare hjärta än vad som är normalt...

Nu är det sådär tomt igen...

Det ekar här, det enda som finns här är jag

Det som är mitt

Inte en pryl här tillhör någon annan

eller jo, det ligger en blå klänning i tvättpåsen

den är lånad

Det är så tomt i mig nu

Ställer mig i duschen, försöker tänka på annat

Tränger bort tankarna

Tankarna jag inte får tänka

Känslorna jag inte får känna

Får inte, får inte, får inte...

Det är inte tillåtet..

Det är svagt

Det är förbannat ynkligt

Det är farligt

Så farligt, när sanningen kommer för nära...

Men....

Jag är så förbannat ensam just nu

Och ensamheten stinker ur varje por, det spelar ingen roll hur hårt jag skrubbar... Den vill inte ge med sig!

Jag längtar

Jag saknar

Annat sällskap än bara min egen förbannade stank

Längtar efter en mjuk varm kropp, inte min egen fläskiga kalla...

Längtar efter nån att älska, att älskas av, att älska mig igenom...

Åh, det är förbannat tomt här ikväll!!!