En stjärna för syster för att hon äntligen tagit sitt förnuft till fånga och gett sig ut på backbackeräventyr! Som storasyster som redan gjort det där tar jag såklart åt mig lite av äran! Självklart är det jag som inspirerat till det :P Hehe... nedå, men stolt är jag och glad för att hon gör det, vet ju hur mycket det ger i livet att göra en sån resa.

Själv lärde jag mig massor under mina resor, både om mig själv och andra människor och kulturer! Är inte alls lika inskränkt längre och finner inga som helst intressen i att sitta och klaga på folk som inte har samma kulturella bakgrund som jag! Sen kan jag iof anse att vissa länder har en lite väl förlegad kvinnosyn, men det hör inte hit! Som sagt, nu är syster ute på äventyr i 3 månader och jag är mycket nöjd med det och önskar henne lycka till och ja vet att hoppas hon blir lika nöjd som jag var med min resa...

Den andra stjärnan ger jag till mig själv :D *ego* bara för att jag får så mycket trevligt beröm från mina patienter på praktiken. På bara några dagar har jag fått höra flera gånger att jag kommer att bli en jättebra sjuksköterska och att det knappt känns när jag tar venprover! :) Och det är jättekul och motiverande! Idag var jag med på ett kirurgiskt ingrepp på urologiska operationen, såg när de avlägsnade en njure! Mycket intressant och tror att det lutar åt en utbildning åt det kirurgiska hållet, det ska vara lite kritiskt, action, blod och instrument! Och ikväll har jag suttit och skrivit ihop ett Pm till mig själv om pre och postpoerativ omvårdnad! :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...