Längtar efter en famn som bara kan hålla mig just nu, vagga mig och säga att det kommer att bli bra... Det kommer att bli bra, har varit me om så pass mycket i livet att jag vet att det kommer att bli bra! Men visst är det tungt ibland...

Men det hör väl till? Det jag önskar är att jag kunde känna mig mer nöjd med mig själv, önskar att jag kunde sänka de krav jag ställer på mig själv, önskar att jag inte vore så förbannat fixerad vid att jag är tjock eller att de tagit nåt från min kropp som jag kanske egentligen ville ha kvar, eller att jag inte skriver alla rätt på tentorna (skulle fan kunna göra det, om jag bara pluggade nån gång ibland.. ) Men jag pluggar inte, för det enda jag gör är att tänker på -"why can't you just hold me" - varför var det tvunget att vara så dumt?! Och det enda jag gör är att fantisera om andra länder och äventyr och jag lägger 3-4 timmar på träning varje dag... Och plugga? Det gör jag inte.. Behöver nån som kan hålla om mig och säga: Var nöjd där du är, du duger, det kommer att bli bra! Du kommer att få se hela världen, så småningom! Du kommer att bli älskad och få älska igen.. Kanske skulle jag plugga då? Kanske skulle ja inte längta bort till äventyr som jag gör nu, kanske skulle ja inte dömma min kropp så hårt... Kanske!

Men så tänker ja på allt jag redan sett och upplevt trots att jag bara är 22 år.. Faktiskt! Har rest, jobbat i ett annat land,har varit sambo, pluggat jobbat, flyttat till nya städer,fattat fruktansvärda beslut och gått igenom kriser och saker som vissa aldrig kommer att få uppleva..
och nånstans där inne under yta av självkritik är jag faktiskt stolt.. För jag har klarat mig igenom så fruktansvärt mycket och jag har gjort det på egen hand.. För sanningen är att jag krälade botten av en brunn i åratal, full av ilska, sorg och självhat.. Och så en dag så bestämde jag mig bara för att vända det här, har aldrig velat leva som en död.. har alltid drömt och fantiserat om att leva livet fullt ut.. Så en dag tog jag bara sats och klättrade upp... det var fall tillbaka då och då och ibland trodde ja att ja nått botten igen o så blev jag rädd och som i panik så klättrade ja igen.. Och en dag hävde jag mig över kanten... Kan fortfarande sitta där på kantan av min brunn me ena foten på fast mark och den andra över djupet.. men tänker aldrig tappa balansen o falla ner där igen... Aldrig!

Och jag är stolt och faktiskt till och med glad att jag fått chansen att gå igenom det här, trots allt.. För livet blir lite mer värt när man varit där...
Och ibland ringer mamma för att säga att hon är så stolt över vilken fruktansvärd fighter hon fått till unge och hur stolt hon faktiskt är när jag testar och gör allt det jag vill.. Och det känns bra, det känns bra att hon följt hela vägen på det sätt hon gjort och jag kommer för evigt att stå i tacksamhetsskuld för det.. För ärligt så hade jag aldrig stått här idag om det inte vore för mamma och pappa... Och jag kan inte annat än erkänna att ja är stolt över min mamma o pappa för att de fått mig till den jag är idag... Vet att det inte var en enkel resa för dem heller... Men jag tror att de är rätt stolta när de får berätta för vänner o bekanta om mina upptåg... faktiskt!! och det är nog jag med egentligen! :)

Trots att ingen just nu -can hold me! får helt enkelt hålla fast själv, som jag brukar... :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Just nu spelas mest Melissa Horn och Winnerbäck i mina högtalare... Deras texter och sinnesstämmningen i melodierna innefattar rätt mycket av vad jag känner just nu... Jag känner mig kluven.. Jag känner mig som en jävla tonåring igen. Gick igen...

Det krackelerar sakta.... Livet, jag... Masken faller sönder Smärta luktar illa... Den skrämmer bort människor Skapar oro, ångest... Funderingar! Jag försöker hålla ihop, vara stark Men ärren gör sig påminda och jag får ingen vila Tårarna...

Längesedan jag bloggade här. Men jag återkommer, av någon anledning när livet är jobbigt, annars bloggar jag mest på emlinn.blogg.se. Dock är detta min första blogg och på något vis känns den mest hemma när livet inte är som det borde, när det händer...

Det vrider sig i mig... Känns som kugghjul i min kropp som krossar allt mjukt där inuti.. Ljuger jag för mig själv? Är det bättre att fly? Vart bottnar längtan? Vad är det som göder sorgen? Frågor utan svar... Jag vet inte! Hur lämnar m...

Inser att allt inte är så bra som jag önskar... När jag dödar SuperMario i frustration och önskar att det vore lika enkelt för mig att hoppa i lavan och återkomma med fem nya liv... När jag på promenaden i solen överväger att testa hur det känns ...